Bokslut

jag känner att mina nerver
har blivit ett år kortare
hur allting snavat
i den egoistiska sörjan
hur allt av värde
inte längre får plats

och jag ser hur det obegåvade
spelar fritt i rummen
fritt spelrum
till obegåvade applåder

Innan Solen Återvände

jag vet att du inte ville åt det där regnet
men lik förbannat var du där
du skrek åt gudarna
gestikulerade och grät
och regnet och dina tårar
droppade som briljanter
till slut stod du där
mitt i det blåa havet
du resignerade
släppte allt och föll baklänges
och din skyddande mascara
färgade vattnet svart

Sövd

jag ser mig själv ovanifrån
i det vita ljuset
ligger jag på rygg
och jag ser hur hon drar
den sylvassa skalpellen
lämnar ett öppet sår
över mitt bröst

det vita ljuset är så tungt
vitt och tungt
och jag ser hur osynliga armar
fäktar och slåss
försöker förmå min själ
att stanna kvar

Kassaapparatsneuroticism

jag tappade andan så fullkomligt
men på något sätt lyckades du
slita ut hjärtat
ur halsgropen på mig
få mig lugn igen

MR2

och säg mig
var det inte en olycksbådande ton
i din tunna röst
när du sa att allt var klart
och jag sa adjö

Hennes Rygg

avigt lång och utsövd
avigt vacker och nere
jag såg på landskapet
såg himlen ovanför
hur allt symmetriskt
förflyttade sig i takt
när din arm föll
i en båge
bakom din nacke

Vinter

DN-dag

Förkylningen klänger på mig som ett koppel av insekter insvepta i lim. De kommer objudna, de är inte önskade. Så kaffet är utbytt mot honungsvatten, och man inser ganska snart att den här dagen inte kommer att nå några högre höjder. DN får verka som medicin.
Finner beskrivningen av Carl Bildt som väldigt underhållande, som en amerikansk diplomat har yttrat; "a medium size dog with a big dog attitude". Lysande i all sin enkelhet. Lite Reinfeldt-varning här också va?
Läser vidare att tre centerpartister på debattsidan kräver att "bilister med dubbdäck ska betala för nedsmutsningen". Jag är helt inne på att miljön måste betalas, jag tror till och med att jag tillhör de få procent i det här landet som tar miljöhotet på allvar. Men frågan är om man inte attackerar på fel sätt här. Jag menar, pensionärer med rullator som drar fötterna i asfalten, ska det utgå en extra "släpskatt" för dem också när de river upp partiklar i mängder efter våra trottoarer? Nej, jag trodde väl inte det.
Sverker Lenas tycker att man ska börsintroducera Satans Järnvägar, och sälja hela rasket som folkaktie. Tyvärr tror jag inte att Satan är intresserad. Och ingen annan heller.
På förstasidan basuneras ut att "det krävs flera stora satsningar i Öresundsregionen för att Sverige ska stå sig i konkurrensen om invånare och företagande". Förslag som nämns är en ny väg- och tågtunnel mellan Helsingborg och Helsingör, och höghastighetståg från Sthlm som når Hamburg på fem timmar. Ökad tillväxt står i neonfärg över den gigantiska moroten. Har vi hört den förr? Annars då? Hajskriverier, ny operationsmetod mot fetma, varning för tjuvar under julhandeln, båtturer till öar i skärgården hotas, kvinna sparkade bort våldtäktsman, tårgas mot valprotest på Haiti och skidlandslagets Anna Haag äter tydligen för mycket godis.
Slutligen läser jag att Andreas Carlgren inte tror på ett nytt klimatavtal i Cancún. Och nej Andreas Carlgren, det är du famejfan inte ensam om! Vem fan skulle kunna tro på det? Världens största sandlåda, i en stad i Mexico, de ständiga nattmanglingarna (som om tiden skulle kunna ta slut..) och de återkommande tillkortakommandena. Nej, och inte ens slipsen var snygg Andreas Carlgren.
Dags för mer honungsvatten.

-20

snön gnisslar under kängorna
och folk söker skydd
bakom sina snöbarrikader
jag kan känna hur kylan
förgör den här stadens
galna nerv
känner hur allt går ner i tempo
känner hur allt blir så där
kav lugnt

*

i en värld fylld av
dårskap och lögner
kände jag mig inte
på något sätt utanför
jag stod mitt i
och såg på

Nov.10

"Ibland när jag tänker tillbaka kan jag tycka att dina tankar alltför ofta var för svarta. De dröp av påklistrad ångest och var själva essensen för hela din framtoning. Som någon som söker sig problemen, intalar sig själv att allt runtomkring är ett helvete, och sedan när allt kommer omkring, då är det just så det hela förhåller sig.

Jag var tveksam inför det där, hela den där grejen med en osande frustration som en nimbus runt din hud.

Din bleka, släta hud.

Dina iakttagande ögon, den sökande djupa blicken, som snappade upp allting framför dig som kunde framstå som ett hot.

Och våra samtal sedan; de vandrade sina egna vägar, ställde frågor, sökte svar, återigen nya frågor, studsandes mellan väggarna, men aldrig att vi tyckte oss pricka rätt. Det var alltid någonting som lämnades kvar, som en landmina att trampa på vid nästa nattliga session."

/utdrag nov.10

Röd november

det var någonting inom dig
som höll på att förblöda
det tog plats i ditt inre
bredde ut sig längs med dina armar
och ut i dina blodröda sockerdrömmar
där vägde du stålet
så minutiöst precist
kände makten
kände lusten
att ta någon annans liv

Antigudinnan III

du sa att du skulle kunna dö
för kärlekens skull
för den erotiska laddningen
i ditt bröst
att du skulle kunna ta emot
den helmantlade ammunitionen
bära den med dig
du andades ut en bitterljuv smak
av kallt rent stål
där du hånglade upp maskingeväret
mot himlen

*

jag ser hur du sänker din blick
hur du drar ner hela rummet mot golvet
hur vi andra följer med
lägger oss på rad
som om allting vore linjärt

jag ser hur du med små nätta medel
får allting på plats
din arm i båge över axeln
hur du greppar stålet
och känner lugnet
sprida sig genom din kropp

Nina Kinert - I Shot My Man

Stor konst. Det är när du tappar andan, du känner det.

Kravlös

regnet faller utanför
lätt och mörkt
faller regnet utanför
jag förlikar mig med känslan
av att bara släppa taget
nästintill tyngdlöst
helt utan krav
faller jag ner
låter allt vara
låter kängorna stå
orörda i hallen

Tadeusz

när jag var ung etsade jag in
mina hjältar i min själ
som en tatuering som aldrig
skulle gå bort
så att ingenting kunde
ta dem därifrån

Gare d'Austerlitz

Jag minns de gånger då vi gick ner till stationen tillsammans. Vi satt på perrongen och väntade in tågen. Tittade på människors rörelsemönster när tåget skymtade till långt borta i kurvan, lyssnade till sorlet som vibrerade ut under taken och stålbalkarna, hörde ljudet från resväskors hjul mot den grå betongen. Vi såg deras blickar och vi såg deras positioneringar.
Sedan satt du med slutna ögon och bara lyssnade, när tåget åter rasslade igång. Du räknade liksom in takten, höll dina händer stilla på dina lår, men lät dina fingrar nästan omärkligt trumma mot det slitna jeanstyget.
Du andades stilla in den svala luften genom näsan, och när tåget försvann bortom bangården, andades du sakta ut igen, öppnade dina ögon och lät dina axlar falla ner som en hög med grus, mot den gröna bänkens ryggstöd.
Långt senare förstod jag att det var dina egna drömmar du såg försvinna över rälsen. Att det var din oförmåga att förstå språken och koderna, som höll dig kvar. Att dina kängor måste ha känts som bly, när vi åter vandrade tillbaka genom parken.

Reservat

du sa att du ville vara ett med naturen
att du ville in i årstidernas
virvlar och stormar
att du ville känna vinden
slita tag i ditt blonda hår

och jag sa
att allt det som växer
kommer att dö
jag sköt skrovliga pratbubblor
om hur allt liv övergår i svart moras
och förmultning
jag ville inte ha någonting av det där
jag ville bara förbi det upphöjda
förbi peaken
och jag sa
att jag aldrig skulle kunna nöja mig
med mindre

Wayne Hussey

Det är i slutet av mars 1990. Jag och Eastflower sitter på ett slitet rum på Hotel Gustav Vasa i Stockholm. Vi har solglaögonen på, och dricker Blue Nun. Varm Blue Nun, i vita plastmuggar. Det är en seans som pågår, lugnt stilla. Vi nynnar på Butterfly On a Wheel, och förbereder oss för kvällen. The Mission är i stan. Wayne Hussey, Simon Hinkler, Craig Adams och Mick Brown. Just i detta ögonblicket världens bästa, och coolaste, rockband. Vår ambition är att lägga oss på samma nivå.

Vi tar tunnelbanan ut till Globenområdet, sammanstrålar med min bror och en hel del andra svarta gothkonfirmander. Och när Simon Hinkler slår an det första ackordet till Beyond The Pale och Wayne Hussey, i briljanta svarta Wayfarer, greppar mickstativet, då stannar tiden.

4 november 2010. Jag och min bror sitter mjukt komfortabelt på en pub i centrala Gävle, och dricker ett par öl. Ingen av oss bär solglasögon. Vi pratar gamla minnen och minns våra hjältar, som de hjältar de var. Vi tar en kort promenad till Gävle teater för att se och lyssna på Marcus Birro, och - Wayne Hussey! På sätt och vis en helt orimlig tillställning.
Men det är inte det.

Man kan säga mycket om Marcus Birro, men här är han riktigt bra, träffsäker och rolig. Mats Lerneby på gitarr, gör sitt jobb med att understödja huvudpersonerna.

Men så plötsligt, står då Wayne Hussey där på Gävle teaters scen. Han inleder med The Cures A Night Like This, tillbakalutad, tonsäker och med karakteristiskt gitarrspel. Givetvis bär han solglasögon. Och jag kan inte annat än le. Jag tittar på brorsan bredvid, han ler också. Endahl ler. Jag tror att alla ler. Och vad annat kan man göra? The Mission var ett av ledmotiven till vår ungdom, de fanns alltid där, de var ständigt närvarande.

Den gamle hjälten Wayne Hussey, med grånat hår, skinnjacka och jeans. Och han står där som en främmande fågel, och levererar några gamla klassiker från The Mission-eran, som Wasteland och Bird of passage. Han gör det med känsla, med nerv, trots att låtarna aldrig når några högre höjder. Men det är väl inte annat att förvänta sig av en 52-årig rockveteran från engelska Bristol, som redan innan 80-talet övergått i 90-tal, hade genomlevt alla rockens myter och dimmor. Det är inte så att tiden stannar, att det är älvor och magi i mitt huvud, men det är helt okey. På något sätt är det precis så som det ska vara.
En höstkväll i november 2010, på Gävle Teater.

Rubinen

Jag tog en sväng på mina gamla gator idag. Regntunga och kalla, på något sätt avkodade. De där gatorna var mina en gång i tiden, eller våra, så var det, vi var aldrig ensammma, vi gick där, sida vid sida. Alltid på väg.
Jag kan än idag känna hur sulorna klibbade fast mot den heta asfalten, hur sommaren doftade av feber, hur vibrationerna i luften fick oss att spela sånger, fick oss att leva. På riktigt. Den ständiga friktionen.
De där gatorna var verkligen våra.
Jag ska inte säga att vi övergav dem, det gjorde vi aldrig, men utan att vi riktigt märkte av det, försvann det, känslan. Andra tog plats, andra fick ta över.
Och vi då? Vi försvann åt olika håll, kodade in oss på andra gator, i andra städer.
Men det är som om ingenting av det där gamla lever kvar. Jag kan tycka att fasaderna saknar liv, att gatorna ligger öde, att friktionen är satt ur spel.
Eller så är det bara så enkelt att det är en annan tid nu.
En helt annan tid.

Laddat Lugn

jag hör hur sekunderna tickar fram
jag hör varifrån ljudet kommer
med slutna ögon
och medicinfria drömmar
styr jag tiden
exakt dit jag vill

City

tungt anonym i stadens mitt
vandrar jag omkring i timmar
ser folk rätt in i ögonen
vänder ut och in på några sekunder
av deras liv

En Vanlig Dag.

Åkte upp till köpcentrat idag, genom en rödgul höst i minusgrader. Precis en sån där dag man skulle kunna äga, helt på sina egna villkor. Men det är inte en sån dag idag, det är inte därför jag är ute, det är inte därför jag åker upp mot köpcentrat.
Jag åker dit för att få höra röster, för att få se människor röra på sig, för att få se deras munnar forma ord, se deras beslut och se deras handlingar.
Jag går planlöst runt, som en pank turist. En människa som genom en övervakningskamera lätt skulle kunna misstänkas för grov brottsplanering, trots att jag ser ut som vilken modern höstman som helst. Svarta kängor, grå byxor, svart jacka, röd/grön/brun/beige/svart/grå halsduk och grön keps, inte sportmodell.
Jag tar ett varv runt hela komplexet, känner av, känner in. Kollar in skor i en butik, bläddrar lite förstrött genom skivnyheterna i en annan. Tittar och lyssnar på folk. Sedan får det räcka.
Jag känner mig tom. Men kanske lite mer social än innan.
Ändå känns höstsolen som en befrielse, när jag kommer ut på parkeringen. Och jag ställer mig sakligt frågan; vad jag skulle jag upp hit och göra?
Egentligen.

Anna Ternheim - What Have I Done

Avskalat.

صلح؟

helt plötsligt stannade allt av
en dov ljudmatta la sig över staden
tryckte ner allting mot marken
förminskade ljuset
och jag såg bilderna komma för mitt inre

hur liv slocknade
hur händer famlade
taggtråd som vreds om
munnar som dränktes av blod

och jag såg bara kvinnor och barn där ute
inga soldater inga män
inget så våldsamt svekfullt och fel

Balans

Det är när det blir outhärdligt, när det attackerar en från alla håll, när man inte längre kan komma undan.

Det är då tankarna kommer. Om att packa väskan, tanka upp bilen, åka de där 40-50 milen, helt enkelt de mil som krävs, ut på motorvägen, norröver, snabbt, 1000 m ö.h, parkera och meindlgå ut på kalfjället, bort från larmet, bort från ljuden, lägga sig på rygg, sjunka ner i vakuumet, sluta ögonen. Ta emot.

Och bara lyssna till tystnaden.

*

jag känner dina andetag
hur de slår mot min hals
så tungt vinröda
så vilsamt oberörda

under en sekvens ligger mörkret kompakt
det är där vi somnar om

End of Eternity

Strax nedanför Kvarnbo Kvarn 14.39.

*

jag såg dig på avstånd

i gryningen
hur du fjäderlätt rörde dig fram
över de svala rundhällarna
hur du med brokig avighet
lät dina kläder falla av

och jag kunde höra hur du sjöng
sjöng för de tusentals växtvärkarna
på ängen nedanför

*

du satt så nära

så tätt intill

jag kunde röra vid din hud

sträcka ut armen

röra vid din hud

du satt på den upphöjda piedestalen

och jag såg hur du tog sats

hur du värkte ut dina pratbubblor

hur orden for åt alla håll

hur de brokiga bokstäverna skrev

att du aldrig nånsin skulle komma ner

...Som Eld

Jag minns när vi var överallt.
Samtidigt.

1010070811

Så är stormen över oss. Det där skimret, som ljög om sol i morse, är borta. Nu ligger en grå regntung hinna över staden.

Jag kan höra ljudet av maskiner långt där borta, se ljuskällor som små bloss i väster. En radiobil som skymtar förbi nedanför el-centralen. Det är höst ute.

Ofrånkomligt.

En höst som ingen egentligen vill åt. Som alla vill bort ifrån. Det finns ingenting som drar mig dit, ingenting som tänder gnistan i mig. Man kanske skulle kunna luras in i det, med tända stearinljus och röda servetter. Kanske, men inte idag.

Ser mig själv i spegeln.

Det är uttryckslöst och tömt på vitala nyanser. Det finns mycket där som vittnar om fuktig höst. Någonting som vittnar om storm. Jag sluter ögonen och lyssnar intensivt. Jag kan inte höra något endaste ljud.

Jag släcker lampan, stänger till dörren.

Ett vakuum uppstår. Ett mörkerrum utan ljud.

Här inne finns inga årstider. Konstant värme, ca 21 grader. Men de hårda sjöstensplattorna är mjuka, de har en själ. Jag kan känna de under mina fötter, hur de välkomnar min närvaro.

Jag kan plötsligt höra, hur vågorna sakta slår in mot de rundade klipporna. Hur värmen från solen sluter sig som en filt runt min kropp. Jag kan höra barnskrik i vattenbrynet, jag kan känna varm hud när jag flyttar min hand decimeterkort. Jag kan höra ljud som inte interferar, som får och tar plats i mitt inre. Jag andas så lugnt, så sakta. Vet att horisonten långt där ute gör en tavla som aldrig kommer att försvinna. Jag känner smaken av salt på mina läppar.

I en minut är jag där.

Sedan återkommer hösten, då jag hör hur det gamla livlösa trädet utanför köksfönstret knäcks, bryts av, och faller ner mot den vattensjuka gräsmattan. Sedan står jag där i köket och ser vad jag sedan länge vetat om; att det där trädet kommer att ligga där på marken, tids nog.

Nu ligger det där, som ett fnasigt plockepinn.

Och det är vackert.

De rödgula bladen från träden bredvid, ger en aktningsfull inramning. Det är så här naturen bäddar om. Stökar undan, ger plats. En sval känsla sprider sig inom mig, jag dricker av mitt kaffe, bläddrar förstrött i DN, och jag längtar ut. Jag tar på mig regnstället, kliver i stövlarna och lämnar de uppvärmda rummen bakom mig. Känner hur tiogradig fukt slår mot mitt ansikte.

Det finns ändå ingenting som hösten.

Exploding Head Syndrome

so I let my hand grope towards the outskirts
away from the deafening roar
dew was thick and my fingers became wet
I crawled myself out and met the sun
felt the wind drift by
saw the autumn leaves fall to the ground
I saw a new town
an epic works of colors and patterns
felt the smell of earth
felt the smell of resignation

*

i huset nedanför

gnisslade gångjärnen

tapeterna hängde ner

tappade mönster

väggarna böljade

som ett öppet hav

och bakom takvåningens fönster

blickade någon ut

sände ut signaler

om en tid som var förbi

och jag försökte få kontakt

men din blick var frusen

inte ens dina kinder

hade någon färg

och löven sedan

som stormen virvlade upp

for omkring över taknocken

och föll ner

som hundra år av oförlöst längtan

Vägval

jag minns hur dunen i min kudde
varnade mig som liten
röster så ljusa så övertygande
och det balanserade mönstret över kinderna

idag hörde jag rösterna igen
de påkallade min uppmärksamhet
ville styra om mitt universum
från en helt annan plats

Fasad

Vandrar i stadens innersta kärna, höstluften ligger klar och hög, dess gränder i skuggor. Och det är som om betongen och asfalten får nytt liv efter mörkrets inbrott. Väggarna samtalar med mig där jag kommer gående, vägarna brer ut sig och ger mer plats.
Det är som om de vill att jag ska stanna kvar. Som om de vill ha närhet, ömhet, någon sorts märklig närvaro.
När natten kommer och idiotismen har lagt sig att vila i sin respirator, då stillar allting ner, ända tills klockorna åter tjuter i gryningen och allt det där obehagliga återvänder. Där, i det stilla, det är där de söker efter samvaro, enkel okonstlad samvaro.
Och det känns som om de vill ha mig som vän. Någon som kan ta hand om dem.

63°N

En stenig brant. En kal stig, knappt trampbar. Det är där jag går, det är där jag rör mig.
Uppför den steniga branten.

Det finns ingenting som rår på den. Den är noggrann, den tillåter och förbjuder. Den klär av min själ vid passagen, den skalar av mig del för del. Det blir en rit, en sorts rening. Man kan passera, göra sig redo.

I tusentals år har den formats där. Av väder, vind. Naturen.

Den har aldrig haft något val, den har aldrig velat något annat. Den är formbar och kommer alltid att vara.

Jag brukar stanna till där och lyssna till tystnaden. Ingen annanstans är tystnaden så enkel. Alla klockor och tjut är som bortblåsta, förbjudna. Du kan ta på det, känna ursprunget, känna din hud läka. Ingen annanstans kan du känna din hud läka, ingen annanstans är blir din hud lika len. Och tankarna likaså.

Ingen annanstans blir dina tankar lika rena.

Ingen annanstans kan man känna vad verklig verklighet är. Ingen annanstans är kontrasten så uppenbar.

Huset

huset drog sig undan
som en skadad soldat
som inget annat ville
än att fly slagfältet

jag hade svårt att ta plats därinne
svårt att orientera mig i rummen
svårt att förklara mina avsikter

Backbuan

jag förlänger sekunderna

drar ut de till långa trådar

drar mig undan dygnet

och tar skydd bakom träden

aktar mig noga för zenitpunkten

bygger upp murar

med nedfallna löv

petar in döda insekter

där ljuset stör ordningen

så kontrollerat och varsamt

drar jag i trådarna

slätar och tätar till

noga med att tiden

inte sipprar ut

*

balanserar på den aviga halvan
parerar både motljuset och vindarna
och rör mig sakta mot målet
tungt stilla och tyst
rör jag mig sakta mot målet

så flackar min blick mot trädkronorna
allt kolliderar med himlen

det gröna blir blått som blir vitt
och de falnade löven applåderar
min desorientering
tungt stilla och tyst

glider jag av kartan

23.59

jag såg hur du försökte röra på dig
din arm som inte lydde
dina ögon som fastnade en sekund försent

du ville hänga dig fast i mina ord
leva upp mitt syre
raklång på det kompakta ekstavsgolvet
fyllde du ut hela rummet

Höst

det måste vara djupet i de här månaderna
det kontemplativa rummet växer
du känner hur du lyfter
hur rörelserna blir mer bestämda
och sedan
stormarna som rullar fram

Sex Pistols

Det sägs att Sex Pistols förändrade allt. De var ett skenande tåg, en vattendelare, ett inkapslat kaos, en ny början.
De spelade endast in en officiell platta, en handfull singlar och brann under knappa två år som rockband. Men de lämnade efter sig avtryck som vi kan känna än idag, i konsten, i attityden och i musiken.
De intog scener under 1976 fast de inte var bokade, steg in i lokaler och pluggade i, spelade tills någon annan pluggade ur. Ryktet spreds, media gick igång och plötsligt var Sex Pistols den monumentala förändring brittiska ungdomar i arbetslöshetens tecken gått och väntat på. Kompromisslösheten som ledord, destroy ett annat, och ingenting var heligt och Jonny Rotten deklarerade att "I hate shit /.../ I want people go out and start something, to see us and start something, or else I´m just wasting my time."
Sex Pistols spelade i genomsnitt var femte dag under sitt första verksamma år, maskinen rullade vidare, ut i Europa, en sväng till Amerika, basisten och gruppens musikaliske motor Glen Matlock ersattes av Rottens kompis och den "ultimate Sex Pistols-medlemmen" Sid Vicious, droger och Nancy Spungen dansade in, tätt inpå Sid och bandet, vilket i förlängningen gjorde det hela fullständigt omöjligt och ohanterbart för samtliga parter.
Bandet mer eller mindre imploderade, Rotten sa tack och adjö efter en spelning i San Francisco 1978, Sid tog en överdos heroin och dog i februari 1979. Det var över och förbi. Och det vibrerade i betongen.

(Återföreningar ger jag inte mycket för, men nämnas kan att jag såg Sex Pistols 2008 på Peace & love i Borlänge, originalsättningen. En freakshow, javisst. Men jag kunde inte låta bli...)

Assimilation

Anta att du kommer till ett helt nytt ställe. Du har förväntningar som är högt ställda. Du vet att du besitter kompetens, erfarenhet och känsla. Du känner att du kommer att få möjligheter till en hel del lyft, du känner att du kommer att få inflytande, du kommer att kunna p-å-v-e-r-k-a.

Anta sedan att du ganska snart märker att det där inte stämmer, du märker det på stämningen, du kan ta på det, det rör sig liksom i luften. Det här är inte vad du hade förväntat dig. En osynlig agenda (utan reella mål) verkar redan ligga klar.

Anta att du omges av en hel del människor som saknar en kritisk ådra som kan balansera professionen, du befinner dig bland utförare som per automatik svarar ja på det mesta, kanske av ren (missriktad?) lojalitet.

Anta att det saknas styrning och det saknas känsla för människors välbefinnande. Viljan att tillfredställa politiska beslut är långt mycket viktigare än vad som verkligen händer i själva verksamheten.

Anta sedan att du markerar, och ställer dig vid sidan av. Du är till och med öppet kritiskt till hur det hela fortgår, trots att du sedan länge märkt att det inte är högt i tak i den aktuella organisationen. Saker som kan framstå som obehagliga behandlas sällan eller aldrig utanför stängda dörrar.

Anta att det faktiskt är så här det ser ut, och vare sig du väljer att gå frivilligt eller blir tvingad därifrån, så har du inget val längre.

Det hela har blivit till en omöjlighet.

En offentlig slav

jag ser att kvinnan är vaken
jag ser inget krig
bara skuggan förd bakom ljuset

Sekundslö

alltid på väg någon annanstans

inte hem inte bort

bara på väg

ser svindel på trottoarerna

skorna alltid någon annanstans

det är som om nuet inte

existerar

som om det inte längre finns

det känns märkbart länge sedan

jag klev ur närvaron

det var aldrig min avsikt

men någonting drog mig med

det var som om aska regnade in

i mina nerver

nu trampar jag cirklar i tillvaron

obestämda steg pulserar hårt

och jag är aldrig där

trottoarerna viker undan

alltid på väg någon annanstans

Centrifug

jag kan se det naivt rena i dig
det totalt spärrlösa
det där som singlade ner som snö om våren
och la sig som ett täcke på din hud
som rörde runt blommorna i din himmel
och gjorde allt så flyktigt
så lätt

nu står du där i skymningen
utan rörelser
utan ord
håller luften ifrån dig
balanserar på en tå
väntar på att fasaderna ska rämna

Mellan Juli och Augusti

det var alldeles tyst utanför
och inne sas inte ett ord

sedan flög den där falken förbi
högt ovanför trädtopparna
och det var som om allting öppnade sig

när gryningen kom hade taket böjt sig i en oval
väggarna sov stilla
och du låg där på sängen i de vita lakanen

jag stod i köket och funderade på slutet
och kaffet svartare än någonsin förr

*

jag känner hur det lägger sig därute
tungt tungt tungt
över fältet
det samlade värdet
av någonting annat
folkrörelsens bortglömda arv
de rostiga maskinerna på bakgården
de värkande musklerna i fabrikerna

nu bara förvridna egocentriska muskelmunnar
det fria valets förbannelse
den cyniska politiska konsten
att lura de som inte längre orkar

... så
där ute på fältet tynger det ner
tungt tungt tungt
ner mot fältet
ner mot livet
mot det som inte kompromissar
mot det som varken kan
eller låter sig luras

Ansikten

jag står på klippan och tittar ut över havet
jag kan känna det genom hela min kropp
att det finns någonstans därute
att det rör på sig under den yviga ytan

allt det där som inte inte längre har någon plats
allt det där som blev utestängt från städerna
allt det där som blev ignorerat och osynliggjort
det ligger någonstans därute

som en rest och motpol till det ovärdiga
till allt det där trasiga och söndersminkade
allt det där obegåvade och inskränkta
som har blivit det här egocentriska samhällets norm

Taxi MT

jag sätter mig i baksätet/svart mjukt skinn/jag skulle kunna vara en advokat/en skådespelare/men jag är jag/ jag är så /mycket/ jag/tittar ut genom fönstret/ser höghusen svepa förbi/som tunga fula monument/över den här övergivna/och stängda natten/
jag tänker på åren som passerat/vart de tagit vägen/vad som hände/nu jag/här i baksätet/jag är ingen advokat/jag är ingen skådespelare/bara jag/ingen annan/och det stör mig/varför är jag ensam/vart är jag på väg/vilken dag är det i morgon/vad är vad/vem är jag/försöker få ihop trådarna/försöker lägga pusslet/inser att det aldrig kommer att läka ihop/det här såret/inser svårigheten med att inte ha koordinationen klar/inser det omöjliga med att över-huvud-taget få en rak linje/så nu här i baksätet/svart mjukt skinn/tänker jag/för vem tänker jag/
ur högtalarna dov musik/vem begriper den musiken/uppbyggnaden/kompositionen/virtuositeten/den måste inte begripas/den säger mig ingenting/inte i den här natten/i det här baksätet/snart framme/säger han/med alldeles för kort lugg/i förarsätet/snart framme/men jag är inte klar än/ett varv till runt kvarteret/låg motorfrekvens/lätt hand på ratten/låt mig bara bygga ihop/samla mina sinnen igen/knappa in koden/till taxameterns tickande

Into the blue

jag ville visa dig havet
låta dig se horisonten
känna in det ändlösa

jag ville låta dig röra
vid det oåtkomliga
se att
därute
där
bortom linjen
det är där vi ska landa

Ett medicinskt under?

19 årige Fulkan Dogan, som var med på båten Mavi Marmara när den bordades av israelisk militär , sköts fem gånger på ett avstånd mindre än 45 centimeter, bl.a. i ansiktet, bakhuvudet och ryggen.
Det är det som Israel (och USA?) kallar för självförsvar, och som den övriga världen kallar för mord eller avrättning.
Israelisk militär vittnar nu om att de inte "hade något annat val". Soldaterna sköt bara när de befann sig i en "livshotande situation."

Frågan som då infinner sig är när Fulkan Dogan upphörde att vara upphov till en sådan sk. "livshotande situation"?
Var det efter första skottet?
Eller efter det andra skottet?
Eller efter det tredje skottet?
Eller efter det fjärde skottet?
Eller efter det femte skottet?

*

jag sitter kavlugn i kuvösen när den helt plötsligt ändrar form
den blir cirkulär och inbäddad i tunn lövskog

jag ser hur insekterna börjar falla ner
som glödande prickar från betonghimlen
sveper de ner över den fuktiga jorden

jagar bort allting som har liv
tar alla drömmar med sig

*

jag bedövas av solen
känner mig lågt deltaslö

jag vill inte delta i någonting som pågår
utanför min egen omkrets

Neustadt

jag minns dina nattliga promenader i staden
hur du andades in den kyligt bakrusiga luften
och hur du än vred och vände på gatorna och torgen
så stod du ändå där till sist
i någon av de kala återvändsgränderna

jag vet inte vad det var som lockade dig dit
om det var den totala uppgivenheten
eller om du sökte det omöjliga

du försökte skava av dig slagg och distraktioner
du lät din kropp ristas blodig mot betongen
och du såg resterna av allting fara iväg som ett eko
mellan väggar och tak
för att sedan försvinna i gryningen
som om ingenting hade hänt

natt efter natt lät du dig lockas dit
ända tills våren och sommaren kom
och svepte bort frosten som bedövat asfalten

då försjönk du i outgrundliga tankebanor
byggde upp morasen igen
bit för bit
du mötte inte staden igen
förrän den första snön föll utanför fönstret
och fågelsången återigen hade tystnat ute i dungen

*

jag ser allt genom det flyktiga sommardammet
den tunga staden ligger framför mig
staden där jag alltid kontrollerat mina steg

Ryggrad

det känns som en bris kommer över mig
det känns som en befrielse
vid den första reflektionen
som om vägen ut har öppnats för mig

men när tankarna om varför når mig
är det som om någonting har dött
någonting har tappat i värde
och det blir storm i mitt inre
skyarna blir svartare ån någonsin förr
och jag kan känna hatet tränga sig på
jag kan känna frustrationen
som en tickande bomb i mitt huvud

jag kan fortfarande se allting utifrån
hur det rör på sig därinne
jag ser skuggorna och hör samtal
idel främlingar bakom de stängda dörrarna
längst in

*

jag rann nerför backen in i tunneln
och dofterna som kom emot mig
klädde i sommar
en flashback från förr
och sedan susningen
din vita klänning som svepte i taket
och din kropp insprängd i
den graffitimålade betongen
omtöcknad for jag ut på andra sidan
och bakom min rygg
ovanför mig på bron
tung tung
årstidsneutral trafik

Rasta Tribute

"Det var länge sen

jag lärde mig läsa och skriva

det är jag tillomed tacksam för

Men jag vill skriva som jag vill

å vill papprena riva

om jag måste skriva som

alla andra gör"

/Rasta Hunden (1980)

Andarna

som soldater defilerar de förbi
håller mig sömnlös
natt efter natt

ER-blues

i fåtölj hos Hör Bra
soft skinn
på andra sidan gatan
tvärs över
en trippel i busskurer
mängder av människor
ser reklam på skärmar
kommer du ihåg ljudet
av en fågel?
kommer du ihåg hur det låter
när du skalar ett äpple?
fan vet
när jag kommer att ställa mig
De frågorna
blickar tillbaka över gatan
motorljud
gröna bussar
och sedan tomt
tomma kurar
och vart tog
människorna vägen?
alla icke-relationer
all iskall närhet
och den där sugande blicken
bakom den tonade rutan
och hennes tankar
på någonting helt annat

En Öppen Vinter

Jag läser Ulf Lundells En öppen vinter. Började i förra veckan, men det har gått trögt. Jag känner att det blir för hackigt. Man snubblar på ord, på meningar, på punkter och över huvud taget har känslan varit att den inte har varit... bra.
Idag har det ändå lyft, det flyter. Efter ungefär 15o sidor.
Det är något med tilltalet.
Med rymden i de korta berättelserna.
Eller så är det någonting med mig.
Jag kanske är mer kompatibel.
Idag.
Eller så var det bara inte.
Bra.
Först.

I Ett Moln Av Aska

Ibland är det skönt att se hur liten människan egentligen är.

Tidernas Väg

Jag minns att jag hade en storslagen plan när jag var liten, om att bygga en gigantisk träkoja i en av de höga björkarna som stoltserade i backen ner mot bäcken.
Det blev aldrig någon koja där upp i björken, men jag tyckte ändå att den där planen var skön att bära på. Jag visste att den kunde bli verklighet. Om jag hade gett den lite tid.
Så i helgen när vi åkte efter Tidernas väg, någonstans mellan Kerstinbo och Gysinge, dök den helt plötsligt upp. I en dunge till höger om en röd villa, mellan två ståtliga granar, fanns den bara där.
Min koja.
Det var min ritning, min plan, mitt verk. Jag tittade bakåt och såg hur min lille son tankfullt iakktog bygget från sin plats i baksätet.
Han sa ingenting och jag frågade aldrig, men kanske föddes det en storslagen plan där och då.

Det Vita Huset

ju mer jag lär känna den här världen
ju mer främmande blir den

Hud

grader av glödgat stål i min hand
essensen av omänsklig närhet

The Mission - Wasteland

There's a crystal view from my window
And I can see years to come
I live for the burn and the sting of pleasure
I live for the sword, the steel, and the gun
I can tear down the walls, storm the barricades
Run to the place where the frightened crawl
/Hussey

*

jag hörde och såg hur bokstäverna kom emot mig
som kulor från automateld trängde de igenom min hud
tog plats i mitt blod och ockuperade min hjärna
genom min perforerade kropp rann det vitala ut
kraften försvann och la sig som en trasig spegel
runt mina nakna fötter

jag föll ner på knä och kände tung trötthet
bad och tiggde om nåd
letade efter tystnaden

Gråzon

Jag anar oråd på himlen. Det är oroligt i alla väderstreck. Hade vi varit i augusti kunde ett vackert skådespel tagit vid.
Nu väntar bara gråare nyanser av grått.

Kom ihåg (den fria världen?)

Utan friktion ingen värme. Det är därför det mestadels är så kallt i det här avlånga landet. Människor som går i de förutbestämda leden.
Utan tanke.
Utan mål.
Vi kan väl åtminstone lova varandra att försöka?

*

jag minns inte när allt det här startade
hur det la sig som skavsår i blodomloppet
när det började ta plats i min kropp
började röra runt när jag ville vara ifred
gjorde så att rösterna kolliderade
avskärmade mig från min egen tillvaro

tidigare sorterade jag bort alla kontaminationer
nu tar det sig in och fastnar
klänger efter väggarna och i taken
när jag går ut hänger det efter
som en osynlig tråd hänger det efter

och jag inser att det kommer att bli en utdragen kamp
min identitet som jag kände den har lossnat
med linjerna kvar
som en utspridd kortlek över bordet

*

i långsam rörelse så sakta åt sidan
jag försökte parera
försökte få fäste
försökte hålla mig rak
sedan på golvet utefter ekstavarna
kromade bordsben på en lång rad
mattan i perfektion på avstånd
och jag med en känsla av lugn
av ett vackert oemotståndligt lugn

*

jag såg hur dörrposterna drog ihop sig när jag kom förbi
hur vindskivorna liksom vek av
det enda jag försökte finna på vägen var lugn och ro
en vrå att komma bort i
jag sökte en enkel form av ljudlös romantik
men tvekade och gick tillbaka
gick tillbaka igen

Våning 5

du ville se hur marginaliserad du kunde bli
du ville bort men rörde dig i periferin
alla jävla dogmer och skavda repliker
hade sköljt över dig från folks munnar
i vad som kändes som evig tid
lämnade från tomrum där ingen längre tänkte själv
nu sällskapade du med balkonger och trasiga lyktstolpar
om vartannat lät du de komma till dig
om vartannat bjöd du in de till dig

Kapitulation

helt i avsaknad av stil tar jag plats på torget
inte ens mina kängor betyder någonting i febergrader
jag känner ingen och känner mig osynlig

och jag ser hur solen speglar sig i smältvattnet
jag ser damen som låtsas som ingenting
jag ser skyltfönsterdrottningen dekorera i reflexerna

det är som om allting bara väntar på att få landa igen
att få återgå till sina rätta positioner
det är som om minusgraderna har trillat av en efter en
som om de inte längre har någonting att säga till om

Död åt alla?

Låt oss säga att vi tittar på det här samhället tillsammans, att vi ser på den här världen tillsammans.
I haven driver det omkring sopberg av plast, som väger 100 miljoner ton. Bara i Stilla Havet. På kontinenterna staplas sopbergen på varandra.
På konferenser runt om i världen sitter politiker och pratar miljö. Med betoning på pratar. Man vet oftast vad som behöver göras, det är inte ens svårt eller komplicerat, men det händer ingenting.
Och varför då undrar du. Jo, för att det är kapitalet som styr. Och har så gjort, alldeles för länge dessutom.
Därför saknas också trovärdigheten när Fredrik Reinfeldt sitter och pratar miljö med tillsammans med världens övriga ledare.
De män som har makten.
Det blir patetiskt alltihop. Ingen vågar prata klarspråk, utan man gömmer sig i dimridåer av lögner och sminkade sanningar.
Det är sorgligt att se hur de gräver gravar för framtida generationer. Och dessutom känner sig nöjda, för att de har "ambitionerna."
Ni är ena fega jävlar.

Lords Prayer

som små fragment lever det kvar som tatueringar i asfalten
jag kan söka upp de där gatorna än i dag
och där dina spår en gång hettade upp ytan
vill jag sätta mina fötter
uppe vid centrum där fasaderna är skavda
kan jag ändå framkalla bilderna
få vitala stötar av vibrationerna
i skyltfönstret ser jag in i spegelbilden
så långt borta så nära
ser jag att det är du

En Tanke Om Att

Det är som om min egen signatur har stängt alla dörrar. Jag hör hur det ekar i tomrummet, hur frosten sakta har tagit över, hur omöjligt det har blivit för mig att lyfta mina egna armar.
Jag känner hur tungt allt har blivit. Hur alla mina rörelser möter mig med dubbelt motstånd.
Och här utanför rasar stormen vidare, på sin alldeles egna scen. Det är kompromisslöst och enkelt, inga genvägar. De kallar den för Xynthia den här gången, och även om vi bara får se och känna på efterskalvet, så är den vacker.
Jag känner att jag borde skjuta in lite otyglade blodkroppar i mitt omlopp, för att få upp farten, för att åter bli mer direkt.
(Så ett konstaterande); människor som är odirekta gör mig nervös. De kan bara stå där, och få igång den trasiga nerven i mig, den som gör att det börjar klia i mina handflator.
Nu står jag där själv och vet inte hur jag ska ta mig ut. Jag känner mig direkt odirekt, och dörrarna är som sagt stängda.
Var och när tappade jag bort koden? Är den stulen eller har jag inte varit tillräckligt noggrann?
Jag borde låta allt brisera och filtreras. Låta allt det där andra krascha någon annanstans.
Jag kvar på en helt annan plattform.
Med en helt ny signatur.

The Arrival Art

The Arrivals

jag såg dig på håll vid Manchester Piccadilly
i din svarta kappa och dina svarta boots
fick du den brittiska elegansen att kapitulera
sedan vinden och tyngden under det välvda taket
och jag kände hur dina armar
långsamt slöt sig om mitt liv

Syster Is

över den heta grusgången gick du
sommaren pulserade av tung vibrerande värme
men dina ögon sa någonting annat
din aura var som ett svävande kylelement över hänget
kontrasterade så mot den engelska parken
gjorde bladen på blommorna nervösa
och mannen på bänken sedan
så förundrad över sina nedisade fingrar