Throwing Fire At The Sun

jag minns att vi träffades vid lastkajen
och hur vi sedan gick vilse i varandra
borta från allt och alla i tre dagar och tre nätter

Christmas Falls Late Now

tapeternas mönster ändrade karaktär
och jag kände dina långsamt svala fingrar
de nuddade vid min hals
sedan vidare ner över mina nakna armar

men de förväntade rysningarna uteblev
och jag skyggade med min blick
såg bilder i mitt inre
hur du tog dig in i mina artärer
spred bitar av mitt pulserande hjärta över hallgolvet

Heather Nova - Heal

Så briljant. Som träden i vinterskrud utanför.

Adventstider

jag går på lina över stadens tak
nedanför är allting perfekt avvägt i vitt
varje dels hjärta bultar varmt
det är essensen till den rena perfektionen

om det inte vore för gyttret
av de vulgära konsumtionsneurotikerna
som skenar över gator och torg

Drama

jag ser hur vintern faller ner utanför
lägger sig som en vit långfilm över marken

Granithjärtat

som en hård tung bergart
intog du rummet
de varma tapeterna frös
av ett ögonblicks kyla
sedan smälte du ner
de tyngda själarna framför dig
håren på deras armar la sig
fragmenten av rädslan försvann
återigen hade du axlat stundens allvar
gjort de tontunga känslorna tyngdlösa

Letar Som Besatt

du vet ibland
..du vet
ibland
vill jag bara vara
bara bara vara
vara..
fiktiv

Suede - The Asphalt World

Istället för Idol. Ett av de tyngsta bidragen till rockhistorien. Det är Art rakt igenom.

Nuclear Age

jag hörde dig i telefon
från den andra sidan av staden
du berättade om den förstörda maskinen
utanför ditt fönster
hur en man och en kvinna
hade karriärstyngd sex
på de deformerade motorblocken
att ingen längre tog hänsyn
till din egen dag-ordning
hur allt bara pågick där ute
dag efter dag natt efter natt
och hur omöjligt det var för dina ögon
att få bitarna på plats igen

Detonation Boulevard

mina naglar ristar i lackat trä
och utanför fönstret skenar kontorsdrömmarna förbi
som reservationslösa bidrag till idiotismen

Luftrörsmonolog

Musik som är daterad är per definition undermålig. Dålig. Inte lyssningsbar idag. Det ska vara tidlöst, flyktigt, lätt och helst från alla håll och kanter. Nu råkar det faktiskt vara så att jag gillar mycket av den musik som musikkritiker föraktfullt kallar för daterad. The Cures "The head on the door" och Imperiets "Blå himlen blues" är ett par exempel på, för musikkritikerna, hopplöst daterade misslyckanden.
Och jag ska inte gå in i några försvarstal, jag står för mitt. Men det här tidlösa mantrat som far över kultursidorna och framförallt i musikrecensioner gör mig minst lika pulshög som mantrat om det eviga tillväxtsamhället. Jag är lättretad.
Förklaringen är att jag är deltaslö idag. Begrepp som tidlös och tillväxt harmonierar inte med min egen tillvaro. Jag blir trött på Miljöminister Andreas Carlgren som vill att bilåkandet ska öka, tvärt emot allt sunt förnuft och all expertis. Varför tittar jag på text-TV överhuvudtaget en sådan här dag?..
Andreas förlitar sig på den nya tekniken säger han, men att göra det är som att sätta en revolver mot pannan i dagens Penga-ego-samhälle. De kommer att pressa ur varenda liten droppe olja ur jordens innanmäte, innan den nya tekniken kommer att få en ärlig chans. Men allt för tillväxten var det ju, Halleluja Andreas Carlgren! Mer trafik åt folket håller hjulen rullande.
Tidlöst ska det vara, tillväxt ska det vara. Själv föredrar jag daterat och mjuk soffa.
Ett par Alvedon på det här så.

Sång Från Ett Torg

du hade alltid drivits av ett inre tvång för att parera
alla distraktioner som störde din egen tillvaro
till och med de sylvassa pilarna föll av dig
och fastande som ett pärlband runt dina kängor

när du så gick över torget blev det till toner
det ekade svagt metalliskt nästan vackert
när du försvann bortom rulltrappans band

*

jag minns att jag ville vara innanför ditt skinn
att jag ville flyta runt i ditt blod
skava på dina nerver

och jag vet inte om du kommer ihåg allt det här
om du kan återskapa de suddiga negativen
men jag ristade in en kort notis på din rygg
att jag ville vara krusningen i din dröm

Schweiz

Har dragit ett löjets skimmer över Europa.

Dr.Glas

i den blomstefyllda hallen
och din medeltida gång gjorde mig förundrad
du framställde dig själv gärna som modern
men nu krokade linjerna i varandra
din själ föll ur sin bana
och jag vet inte om det var att timmen var sen
eller om det var hösten som var för lång
men dina rörelser svarade inte längre upp
mot ditt personliga manifest

Scener Från En Sommar

du säger att det ligger till på det viset
men jag tror dig inte
du bedyrar sanningen i dina ord
men de passerar som luft
du står där i skjortan utan ärmar
i dina svarta kängor från London
men det hjälper dig inte
inte den här gången
och du, jag minns dig som barn
hur du sprang över broarna där hemma
hur du la dig på samma nivå som naturen
men någonstans där vid tjugotvå försvann det
det var som om det viktiga rann ur dig
som om det av betydelse byttes ut
och du blev mera otydlig
mera som en biverkning för dina närmaste
och nu står du här framför mig igen
som om ingenting hade hänt
som om klockan slutat slå
du står här igen och ber om lov
men det är som om jag hör ett annat språk
sedan faller du på knä
du ger mig blommor och ett dyrt vin
du öser ädelstenar ut över golvet
du lyfter fram en vacker piedestal
dina guldtänder glittrar i lampornas sken
och du erbjuder mig världen
allting glittrar och bubblar i kubik
sedan blir allting svart
det är verkligheten som når dig igen
som når oss igen
du känner att smittan inte kan hållas tillbaka
landskapet blir sjukt av dina ord
din kropp faller i båge
och jag känner en sorgsenhet
en känsla av otillräcklighet
för hur det en gång var
den där sommaren gardinerna inte slog för vinden
den där sommaren blommorna inte slog ut

Sista Dörren

genom den sterilt transparanta korridoren

jag ser ansikten röra sig mellan det vita
och det vagt verkliga
i rum efter rum efter rum

jag hör hur de söker svar i monologerna
söker efter sina saluförda själar
hur var och en trevar efter bitarna
från sin söndersmulade ryggrad

genom korridorens sista dörr
hör jag så de omutbara samtala
det är korta osentimentala fraser

genom korridorens sista dörr
hör jag så de omutbara samtala

de med hållningsdensiteten intakt
de med sin värdighet kvar

Som Om Kärleken Inte Var Nog

det var som om din vänstra hand ville säga dig någonting
med förundrad blick följde du linjen
drog lätt med ditt pekfinger
nuddade vid huden

du kände hur det långsamt kom genom din kropp
hur pulsslagen las ut
hur linjen ändrade riktning
som om du aldrig fick komma till ro

John Lennon - Working Class Hero

Jag ska bli mer politisk.

Tomheten

Utanför har de frusna sjöarna lagt sig att vila. Här inne viskar de tomma stolarna sövande och utanför far det karga landskapet förbi. Jag funderar om det någonsin har funnits liv här. Om någon för mycket länge sedan tog det med sig och lämnade tomheten kvar.

Utanför

den oändliga parken är din stad när du kommer gående
träden och buskarna liksom stannar upp
nickar kort
viker mjukt åt sidan

när du så passerar den tunga stålgrinden i östra hörnet
är staden borta och glömd
du skyggar ovilligt uppåt
möter himlen
ser orosmolnen stå på vakt

Errector Pili

du satt där och höll i din kam
en tunn mattsvart som från en annan tid
så drog du den genom ditt långa hår
och det föll snöflingor ner mot golvet

som små kvicksilverdroppar bredde de ut sig
du kände kylan under dina nakna fötter
såg hur stenplattorna fick gåshud

*

jag får aldrig glömma
att mitt beslut att lämna rummet
gjorde mig mer levande
när de orkeslösa möter mig
vänder bort blickarna
och ser ner i det stenbelagda golvet
istället för att ta tag i yxan

Du & Jag

du...
röjde inte nåt
...du
du röjde inte nåt

av det jag sa
av det jag såg
av det jag gjorde

Puls

jag känner dina andetag
de slår mot min hals
så tungt vinröda
så tungt vilsamma

under nästa sekvens
lägger sig mörkret kompakt

det är där vi somnar om

Kriget Med Mig Själv

Ibland funderar jag på om jag söker efter kylan, om jag söker efter frosten. Eller om det här samhället gör en principfast människa obekväm i största allmänhet.
Jag har aldrig lärt mig att gå över lik. Jag har aldrig lämnat någon i sticket. Och om så skulle vara fallet, trots allt, om det är något jag gömt eller glömt bort, så var det i vart fall inte meningen.
Jag har alltid haft linjen klar för mig. Ett första möte har alltid varit neutralt, ett rum befriat från piedestaler. Jag har aldrig strävat efter de höga hästarna, jag har föraktat de som ändå klivit upp bara för höjdens skull.

Nu har jag återigen sett hur de Platonska kropparna rämnat, hur resterna lagt sig som kall is utefter väggarna. Det är sanningar som spruckit där, drömmar om någonting annat som försvunnit.

Nu står jag där och ser på. Jag lyssnar på vad de andra har att säga.
Det är kusligt tyst.
Nästan öde.
Det är bara mina själsfränder som andas, som tittar upp. De som jag vet håller måttet.
I övrigt en suddig samling vaga konturer, som gråa skyltdockor.

Jag känner mig som en trött soldat. På väg bort från kriget.
In i nästa fas.

Melody Gardot - Baby I´m a Fool

Balsam för själen.

Det Glittrar

En helg har gått, ännu en. Och som vanligt, den tog slut för fort. Men en bastu och bad i 12-gradig pool fick igång blodet och hjärtat, en rusning. Det är som terapi, som en själslig rening.
Utanför lägger sig hösten och nu visar den sig från sin bästa sida; hög luft, sol och en kyla som sakta tar över. Har ni tänkt på hur vackert allting är därute? Naturen, skiftningarna, nyanserna.
Även människorna blir vackrare och höstens kläder är överlägsna. Totalt överlägsna. Jag vet inte, men jag tror att vi vill stålsätta oss inför vintern, vi vill inte duka under. Så vi gör oss beredda, sätter upp sköldar mot mörkret och kylan! Och blir vackrare...

Annars letar jag ingångar till någonting helt annat. Jag känner att det har stannat av, att jag inte kommer vidare. Så jag har börjat leta. Jag behöver en ny motor som kan ge mig ny energi.
Någon som har en startnyckel?

Intensiv

jag är fast där nu
trådarna i väggarna som virar sig runt
trådarna som virar sig runt

runt min hud

Hur vanlig är du?

Hur vanlig är kristdemokraten Göran Hägglund egentligen? Svara på det den som kan.

Här utanför lägger sig hösten över staden, så briljant den har tagit över. Det är inte en dag som pågår därute, det är ett tillstånd. Allting har upphört.
Mina oxblodsfärgade Dr.Martens och min gröna keps kommer att leva ett eget liv på vägen upp mot torget. Tänkte sätta mig på en bänk och bara titta, känna in, studera människorna. Med benen i kors. Leka poet.

Vad som pågår nere i city har jag ingen aning om. Där regerar inte hösten i vart fall. Kugghjulen har åter tuggat igång, det förtäckta slaveriets mecka lever upp ännu en lördag. Ett tillstånd i sig. Och på nyheterna hör jag att två bilar har brunnit på Tiundagatan. Snart brinner det i villakvarteren också.
Läser också ett osedvanligt idiotiskt inlägg på insändarsidan av Tore Scherstén och Carl-Gustaf Ståhl. De menar på fullt allvar att den ökande ungdomskriminaliteten och den tilltagande våldsbenägenheten hos unga har ett direkt samband med den minskande värnplikten. Skulle vara intressant och höra vad ex. Mattias Flink har för syn på saken.

Ska lägga ut bete på balkongen nu. Har en mängd fria timmar framför mig. Och hur vanligt är det?

Septemberdvala

Det har gått i stå, blivit för mycket dikter och för lite av annat. Även om jag själv tänkt mig att det är just dikter jag ska skriva, men kanske inte här..
Jag går liksom och väntar på dagen när allt kommer att slå in.

I övrigt inget sensationellt under himlen; Fredrik Reinfeldt blir mer och mer lik Göran Persson i sin retoriska stil, samme Reinfeldt tror på taktikröstning inför valet, Svenskt Näringsliv vill hålla tillbaka lönepåslagen inför avtalsrörelsen, helst nollavtal, Blåvitt är i en ny cupfinal, Thåström ligger lågt, lite bilbränder och tömda brandsläckare runt om i våra förorter, svininfluensan ligger lågt, svenskar gripna misstänkta för terrorism, Göran Hägglund tycker att Sveriges radikala elit har blivit den nya överheten, en köttbil har vält på E4:an utanför Ljunby med totalstopp som följd, Anna Anka är tragisk, Christoffer Lundström ligger lågt, EU är överens om krav på tak för bankbonusar, Aspudden ska blir mer stadslik, 120 tunnor med gift hittade i Medelhavet, Sir Alex tuggar fortfarande tuggummi, regnskogen mår dåligt och själv har jag fortfarande inte hittat några nya jeans.

Annars? Väntar på en välbekant duns i brevlådan. En Ginzaduns.

Natt Nu

du låg där ihopkrupen som ett barn
paradoxalvänd mot väggen
med ditt mörka hår som en slöja över lakanen

din rygg som en duk framför mig
och din pulserande dröm som berättade mig en saga
jag ristade in den med mina aviga naglar
och det blev djupa sår utefter din rygg

jag målade en tavla där i natten
som mistade blod och ängslan

Midaircondo - Serenade

Förort

framför mig i ljuset de rykande ruinerna
resterna av den missriktade meningslösheten

vart tog kreativiteten vägen
förmågan att öppna de rätta portarna
viljan och styrkan av att verkligen vilja nå ut

så en bild framför mig ett maskerat ansikte
en brusande TV-skärm i gone off
som ett tomt svart hål

vart lämnades hjärnan på vägen

Ingen Soldat

jag har blivit en soldat utan front
utan mark

dygnet runt bedriver jag min vapenvård
men allt har blivit till ett nedsläckt museum
det är stängda dörrar
dubbla lås

det ligger där framför mig som en döende själ

som en döende själ
jag inte lyckas sparka liv i

Nog Nu

du svepte med din skygga hand framför mitt ansikte
jag kunde ana såret på din aviga hud
se ditt svavelosande ringfinger
din hand for framför mitt ansikte som ett gråsvart moln

det var nåt där med dina ögon
nåt där som svepte fram och åter
som fixerade det brutala i nuet

jag visste att du ville komma bort från alltihopa
att du ville begrava allting under det stillsamma

som alltid finns någon annanstans

Inte Ett Ont Ord

jag låter min hand vila mot din kind
jag lyssnar in dina andetag
ser din bröstkorg höjas och sänkas

det är mitt barn som vilar där
mitt kött och blod

sedan kommer det sekundsnabbt
en känsla av otillräcklighet som väller över mig
hur ska jag kunna skydda honom när den här världen anfaller
när han konfronteras med den här tidens dårskap

jag förstår att det aldrig blir större än så här
den här känslan
ett ögonblick som är totalt

jag känner att min hand aldrig kommer
att lämna din hud

Rein-man

det rör sig bakom taggtråden
den gigantiska skuggan i gråmelerat
håller på att ta tillbaka rastgården

han hade bjudit in till fest
men den är över nu
de gemensamma reglerna har upphört att gälla
nu är det den starkes ord som gäller

duggregnet faller lätt över staden utanför
tre slokörade statister lämnar arenan

men en smak av hund

Icke Retuscherad

jag lyckas inte fånga lugnet
de är något som rister i mig
som inte lämnar mig ifred
en känsla

den tar sällskap med mig när jag går ut
inte alls som en vän

den är som en klibbig lördag
med för mycket folk i omlopp

som en dag då klockan aldrig borde slagit sju

Esprit

jag öppnar dörren och lägger in mina händer
känner av och samlar ihop
kupar varsamt

som en rund boll därinne känner jag kylan
jag stänger om mig
bär det med mig
jag kan ana den höga luften
känna flödet
känna hur allt expanderar

det är hösten

Inte Nu

jag iakttog dig varsamt
du låg på rygg ett par centimetrar
under vattenytan

tyngdlös
som ett löv i min hand

hur du sedan vände om i nittio
försvann mot djupet
som en sten

Pink Floyd - High Hopes

Norra Porten

jag minns dig på bron
i tidig soluppgång
ovanför oss de flyktigt rödblåa ginångorna

och ditt blixtrande leende sedan
någonting om en kopp te
och en soffa på nedervåningen

men det där var en annan tid
i en helt annan värld

och sedan dess..
så många löv som fallit från träden bortom sjön

Nästan Där

Jag vet inte om du hörde nåt, eller om du var där. Men jag såg det med egna ögon, jag kände in allt runtomkring. Jag kände in varenda millimeter av det stora.
Men som sagt, jag vet inte om du var där, och spelar det egentligen någon roll?
Jag var ju där. I min värld var jag där ensam.
Själv.
Jag. Var där.

Men det är något som skaver i luften ovanför mig; så en sista gång, du.., hörde du nåt? Var du verkligen inte där?..
Det skulle ändå vara bra för mig att få veta, nu när jag lägger linjerna för resten av de tappade timmarna som försvinner en efter en.
Så du, snälla.. Säg till mig om du var där.
Kanske kan vi göra sällskap hem.

Meindl

på plus ettusenfyrahundra
i de klart kyliga vindbyarna
befrias du från larmet nedanför

hit upp når inte de krälande ormarna
alla de där munnarna som suger ut din värdighet
alla de där
som vill att du ska

här uppe kan du parera när stormen rasar
här uppe regerar någonting annat

Cirkus EU

Långtradare på långtradare kommer med ministerstolar, fåtöljer, loungesoffor... Till ett fyrstjärnigt hotell där allt och lite till redan finns. Men det duger tydligen inte till EU-pamparna. Idioti på hög nivå.

På toppen

Av Åreskutan.

Frihet

Man har onekligen haft sämre vyer utanför fönstret i sina dar.

Ställd Mot Väggen

Hade jag inte blivit totalvägrare hade jag med största sannolikhet blivit gerillasoldat.
Gränsen är hårfin.

Mot Norr

I natt tar vi tåget till Åre. Balsam för själen.

The Modern Idiot

jag vet att han planerade att begå grova brott
och anmäla sig själv in

jag vet att han inte längre mäktade med mänsklig närhet
han gled undan för varm hud

han ville komma bort från verkligheten
bort från trådarna

At Night

i köket droppade kranen varsamt
i sovrummet skar en nagel en rit

letade sig fram över den tunna huden
kände av allt det där som egentligen inte fanns

kände av och skar

framkallade rysningar längs ryggraden

The Cure - One Hundred Years

Vrid upp volymen, ställ dig i fönstret och titta på hällregnet utanför. Låt ögonen lite då och då vandra över till videon. Och du har uppnått den ultimata symbiosen av konstruktivt fönstertittande. Varsågoda.

Klass 1-Varning

Jag undrar vad han gör en dag som denna.
Mijailo..
Höjer han på huvudet en aning och låter ögonen smalna av?

Mannen som ritade om den politiska kartan.
Mannen som stack kniven i Anna Lindh.

Släng Alla Kartor

jag försöker att hålla det kvar
med all kraft försöker jag att hålla det kvar

vändningen mellan natt och dag
där tillståndet är ett vakuum
där ingenting lever på riktigt

jag söker mina ögon i skugga
rör mig över lakanen
låter mina fingrar nudda vid din hud

jag söker efter undantagstillståndet

med min skarpa nagel ristar jag in
mer tid
på din rygg

Sälj Ut

Vandrar in i köpcentret. In, bort från duggregnet utanför. Därinne är allt sig likt; ett myller av människor, skenande manövrar, trasiga nerver och sprängfyllda kassar.
Jag har knattarna med mig, E behöver en ny baddräkt, jag behöver ett par nya jeans och S behöver bara följa med. De små tycker till och med att det är kul; de tar rullbandet som går nedåt när vi ska upp, men jag lyckas med en lätt handviftning få in de på rätt band igen vilket faktiskt förvånar mig. Ibland behövs det inte mycket.
Hittar jag några nya jeans? Nej.
Det förvånar mig inte heller.
E hittar dock en ny baddräkt och vi tar "andra sidan" centret när vi går ut. Och det slår mig hur mycket obegåvat som ryms under dessa tak, vulgärt och obegåvat. Och det är vad man lockar med. Hur står folk ut egentligen?
När vi slutligen närmar oss bilen tittar jag upp mot himlen, möter duggregnet med slutna ögon, och jag känner mig befriad.
Jag känner mig så där nonchalant pretentiös igen.

Sidewalk

sakta försökte jag dra dig tillbaka
så...
så...
sakta

till slut fick jag tag i ditt svartbeklädda ben
jag kunde känna din hud rakt igenom
hur den brände men liksom
svalnade av

sakta flöt du så iväg
och mina armar föll
tungt
tungt ner mot marken

Magi På Långholmen

Thåström och Anna Ternheim på Långholmen 2009-07-03. Ljudet är tyvärr inte det bästa, men känslan har inte gått förlorad!

Snetorget

jag närmade mig sakta plattan idag
den gick i färg den här gången

Bretagne

den gick åt ljus rödorange
tyget tunt och lätt i vinden
så följsamt ner över din släta hy

och jag vet att även du broder
målade upp en bild där
du diktade ihop en dröm i ditt huvud
skrev en roman

den slutade vid havet
det stora vita huset i sluttningen ner
och du kände hur det värkte i dina fingertoppar
av allt som växte därinne

huset i sluttningen ner
och de ständigt vidöppna fönstren i gryningen

28 grader

jag minns att du sa att jag mördade en del av dig
ungefär femtio procent som bara togs bort
du skulle försöka leva vidare i det som var kvar

idag mötte jag dig nere på stan igen
det måste vara tjugo år sedan sist
vi nickade tunt bakom skottsäkra solglas

sedan vände jag mig om
och såg på din imponerande hållning
hur du vikte runt hörnet som på film

av allt att döma
hel igen

Metaltaste

jag minns den där smaken av metall i min mun
hur jag höll den kvar över natten
hur jag förstärkte den med tungspetsen

morgonen efter skulle vi åka iväg
men jag stannade hemma
i regn och blåst såg jag bilen försvinna
jag såg bilen försvinna i regn och blåst

jag stod kvar länge och såg ut genom fönstret
skyfallet piskade rutan till mosaik
och till slut sipprade det igenom
återigen

smaken av metall

Svava

jag såg det idag
fragment oberoende av varandra
hur de försökte locka hem dig igen
jag såg de där osynliga trådarna
hur de drog och ryckte i ditt balanserade lugn

nere på plan 1 stod du sedan framför den skeva dörren
du liksom rörde lätt vid handtaget
som man rör en blomma för att se om den lever

men du fick ingen puls tillbaka
stålet blev kallare och locktonerna försvann

Fat City

jag flyttar in nu
det är egentligen inget märkvärdigt alls
men jag tänker ta platsen där
fylla upp ytan
markera och stänga av för alla mytomaner

jag kommer att lämna kvar ett hål i väggen
så millimeterprecist och vackert avlångt
där kan ni lämna in era brev
sprida in era ovårdade hemligheter

Flickan Utan Namn

från elfte våningen såg jag dig
i det t-shirtskavande paraplyregnet

hur dina kängor koordinerade
över de grå stenplattorna

sedan försvann du bakom
den söndrande husgaveln
in i ditt omöjliga sommarlov

Ledmotivet Till Mitt Liv

Jag har flyttat in en box. Jag kommer att leva där i ett par dagar nu. Mellan 1983 och 1988 formade Imperiet mitt liv, de gjorde mig till den jag är.

När jag läser Marcus Birros bok om Imperiet och hans egen relation till bandet, är det kusligt likt min egen. Jag tror att vi delar den med många andra; Imperiet gjorde avtryck, de lämnade spår efter sig och de formade en hel del själar, så där kan jag inte påstå att jag eller vi skulle vara unika på något sätt, tvärtom.

Men bandet Imperiet var unikt. En bra kväll världens bästa liveband. Ett band som inte lät sig styras. Ett band fritt från konventioner och tvång.

I boken återges en sekvens från en tidig intervju och bandet får frågan hur de ser på sig själva:

- Som en gerillarörelse, blir svaret.

- Jaså, svarar journalisten, en gerillarörelse mot vadå?

Det blir tyst ett kort tag. Sedan kommer svaret.

- Mot allting annat.

Där sammanfattas allt. Så rasande befriande bra.

Det Är Du Och Jag Nu

där någonstans
där du lyfte din arm långsamt uppåt
där någonstans bröts ljuset
du fixerade dina fingar med blicken
och lyfte armen långamt uppåt

det var där någonstans allt förändrades
från min position längst in
längst bort från fönstren
där någonstans tog du över mina timmar
du lyfte din arm långsamt uppåt

och gav klartecken

Insikt

Det är inte värt det längre.

Valbar plats

jag behöver ett stänk av baader meinhof i mitt blod
du ser det kokar inte längre upp

platt ligger jag ner på marken
ser upp på trädens kronor som övergått
i vintercamouflage
löven har förvandlats till kättingar
och det dinglar ovanför mig
det dinglar
och det där ljudet håller mig nere

jag behöver ett stänk av rote armee i mitt blod
jag behöver en injektion för att kunna resa mig upp

du ser min dörr leder ingen vart längre
det är en relik av riktigt gammalt varuhussnitt
den snurrar runt runt runt

och på torget utanför den där dörren
känner jag inte längre igen några människor

LivsTid

du försvann från mitt synfält som ett norrsken
som ett norrsken försvann du från mitt synfält
du försvann
men stannade ändå kvar

du fastnade på näthinnan som ett ögonblicksfotografi
du fastande där som en missriktad tatuering

du fastnade kvar och övergav mig aldrig
du fastnade kvar och åldrades med mig

Idiotéque

du minns tiden när du kunde slappna av
när du kunde landa i timmar av ingenting
när du kunde röra dina fingrar i slowmotion
röra dem som en böljande gardin framför ditt ansikte

men sedan årtionden tillbaka
är dina nerver infekterade
det har tagit plats i ditt blod
kryper sakta runt runt runt
runt

nu sover du med knutna nävar om nätterna
du vaknar när flugan landar på väggen

det är den här tidens galna nerv
som äter dig sönder och samman
inifrån och ut

Ramones - Blitzkrieg Bop

Ibland känns det som om huvudet är fullt, att man skulle behöva rensa ut och spränga hela skiten i luften. Det är då man plockar fram Ramones första platta...

Into The Blue

jag ser korallrevet ett par meter ner i djupet
jag skulle vilja flytta dit
lägga mig ovanpå
låta mig bäras upp av det levande

känna betydelsen av det stora
dansa iväg med skönheten

Sagt och gjort

Efter en osedvanligt torftig frukost och en snabb dusch satt jag i bilen på väg ner mot Skarholmen. Hade tänkt mig en dag ute vid vattnet, ensam och utsträckt på en klipphäll. Bara jag, ett par böcker, en maskin med musik, laptopen och kylväskan med skagenfyllda tunnbröd och ett par tjeckiska öl. Ungefär allt som krävs för att rensa ut.
Jag kom från Dag Hammarskölds väg och tog en sväng genom området ovanför Almstigen. Bakom en förstärkt övervakad inhägnad bodde Den store politikern, jag kände att jag bara måste åka förbi, se hur det såg ut, se hur han hade landat.
Hade läst om honom i DN för ett par veckor sedan. Han hade gått från den politiska vänsterskalan till den yttersta högern på bara ett par år, bra jobbat för en man med rötterna djupt insnärjda i arbetarrörelsen. I backspegeln såg jag huset försvinna, som ett monument över självbedrägeriet.
Temperaturen nådde nog uppåt 30 grader den dagen, och på eftermiddagen kände jag mig tömd på slaggprodukterna, jag hade fyllt på med nytt bränsle, med ny energi, hade skrivit några rader, badat i den gömda viken efter lunch och syftet med dagen var uppnått.
På väg upp mot bilen fick jag syn på honom. Jag försökte vara snabb och ta en stickare genom parken, men det var redan försent. Han sprack upp i ett överdrivet grin, ropade hurtigt mitt namn och vinkade mig till sig.
– Det var banne mig inte igår! Hur har du det, bor du kvar i våningen? Spelat intresse eller ej, men han var bra osmaklig där med sin nya inövade manér.
Utan att invänta svar fortsatte han på den inslagna linjen.
– Ska du med på en bit mat och ett par smala kalla nere på restaurangen, Sic volo, sic iubeo!
Det var helt enkelt för tragikomiskt för att kunna säga nej.
– Självklart, svarade jag. Det var ju ett tag sedan sist.
Det här kunde bli en minnesvärd kväll. Milt uttryckt.
Vi omfamnade varandra, dunkade rygg som på den gamla goda tiden och styrde kosan mot det magnifika däcket som låg fridfullt och dyrt ut mot vattnet; ljusets flytande motsvarighet.

*

med ett irrationellt streck i synfältet
svajade du till
du tappade hållningen och fäste blicken
på den långa regntunga gatan

du kände hur du blev tom
att någonting hade lämnat dig

stum av förvåning såg du hur det röda
rann nerför trottoaren
hur ditt hjärta så mjukt avigt
kontrasterade mot den våta svarta asfalten

Ocean

den djupblå droppen föll lätt
curlade av det tunna lövet och föll
så sakta så lätt
av från lövet
och ner

du låg på gräsmattan och såg
såg hur den kom emot dig
hur den sakta närmade sig
och sedan mjukt
deformerades mot din hud

ilningen sedan
hur droppen densitetläkte
fortsatte nedåt
mellan dina bröst över magen

hur den blev till ett hav
i din navel

Blysänke

jag minns att jag ville landa i ditt blod
avlångt strömlinjeformad
för att runda av de vassa kanterna
som höll upp din hud

avlångt strömlinjeformad
för att kyla av din feber
jag ville bo där i ditt blod

som en kall
kall
kall
metall

Tomas Andersson Wij - Sena Tåg

Jag försökte fånga en stämning, försökte få ner ord. Sedan kom den här låten på radion och då försvann alla anledningar till fortsatt skrivande; att bryta vibrationerna just då vore som att bryta mot alla konventioner, det vore som att rasera en del av helheten, det vore helt....fel.

Augustiögon

jag förstod det aldrig då
när solen nuddade vid din rygg
när solen tog på din svarta klänning

och som den tog
...som den tog

och när du vände dig om
när jag såg hur du vände dig om
hur stjärnfallet från dina ögon
bildade en sjö av glitter runt dina bara fötter

där någonstans borde jag ha förstått
att allt redan var nedtecknat

utmejslat och klart

Flickan Utan Ord

inom ramen för det tillåtna
spände du vingarna
pressade ut råmaterialet
rörde ihop och blandade om

kvar låg det omedelbart glasklara
och liksom ytspände

allt det där svarta
på gränsen till det kriminella

Fågel Fenix Episod 3

du höll den i handen
så transparant och avig
du såg den upplösas och försvinna

du tittade upp mot den svarta himlen
med långa blå ögon
du kände dig övergiven och förundrad
hur en själlös kropp kunde vara
så tung

God´s Own Medicine

The faith has been kept
and the first chapter has now been written
For us all And so the time has come
to turn our eyes to the heart
of the rising sun And as we do

we must all kiss farewell and forever
the tearful moon and the crying dark hours

All our prayers have been answered
God´s own medicine

© Wayne Hussey

Frizon

efter dagarna i de febriga lakanen
la du dig att vila i mina nerver
jag kunde känna din hand gripa efter något
jag kunde känna din puls i min kropp

timmen före midnatt blev det kav lugnt
jag la handen på pulsådern
kände på genomfarten
det var så kallt och stilla

jag lät fingrarna nudda vid huden upp över armen
slöt mina ögon sakta
förvissad om att du sov

Tant Strul - Hjärtan slå

En underbar låt. Hjärtan slå, det är väl det som allt handlar om?

Fågel Fenix Episod 2

med skavd hud återvände du rak
från det hårda golvet och det tunga fallet
du hade lagat dina avtynade ben
och renat dina förgiftade nerver

som en sprucken söm och en ensam tråd
din identitetslösa själ
två steg bakom

Fågel Fenix Episod 1

som fågel Fenix placerade du dig mitt i rummet

med blicken fastetsad på häftstiftet
tog du sats
med lätt böjda knän höjde du sakta dina armar
rakt upp mot taket
ditt ena ben i vid båge vänster
överkroppen deltaslö vikt nittio grader framåt
blicken fortfarande fixerad på det vita stiftet

sedan den svarta flugan under inflygning
strödde vibrationer omkring sig och det vita blev svart
din kropp så i etthundraåttio grader
i volt hårt mot golvet

Viktlös

jag lämnar inga avtryck längre
de försvinner med regnet och blåsten

Släpp Inte Taget

du lyfte och gick under
irrationell i klaustrofobisval luft
en centimeter under golvets tak

där rörde du dig
där lyssnade du av
hörde stegen ovanför
hörde sorlet blanda andedräkterna

mellan golvplankens springor
blåste du upp bubblor
små små pratbubblor på ett obegripbart språk

små små distraktioner som störde ordningen
små små sprickor i fasaden som fick dig att le

Depeche Mode - In Your Room

Essensen av något större. Art Anton Corbijn.

Creature Of The Night

jag såg Jesus i natt
inlindad i törnekron krusade han
på limiterad speed över havet

i soluppgång äntrade han kusten
och på stranden stod skökan Maria Magdalena
och fäktades blodig mot de fallna änglarna

sårig och trasigt naken
skrek hon
att hon han aldrig någonsin velat vara en jungfru

och Jesus gav av sitt lugnande

Elden

du stod snett bakom mig
till vänster
jag hörde dina långsamma andetag
dina röda långsamma andetag

hur ditt pekfinger föll längs med ryggraden
hur nageln någonstans nedanför mitten
borrade sig in och sög tag i min själ
vred runt
skakade om

hur jag blev förvånad över smärtan
hur det brände
och mina armar tunga
totalt handlingsförlamade

Slow

i början av slutet plockade du tillbaka dina ord
du sa att de inte betydde nåt
trots att de landade som skevt stål i mitt bröst

men du sög in de igen
lät de knappt märkbart passera dina läppar
lät de blandas med saliven
och dina ögon sen
så oskyldigt rena

mitt tålamod brast och bokstäverna föll isär
de flög runt i rummet som förgiftade korpar
och dina läppar sen
så sårigt söndrade

det var då du slet upp din vita näsduk
kastade upp den mot taket och lät den sedan falla mot golvet
som en fredsduva föll den sakta mot golvet
jag slöt mina ögon och dina läppar signalerade åter perfektion

Radiohead - Street Spirit

Det är känslan.

Någonstans i gryningen

jag såg dig när du flög in
hur du tog mark och balanserade
ut efter linjen

din kappa slets av vinden bakom din rygg
och du var på väg bort
bort
trots att du nyss tagit mark

du brydde dig inte om myrarméerna
som stod längs transithallens väggar
med skyldrade gevär

du tömde dina fickor på ammunition
och vandrade vidare

vidare längs med linjen

Fortsätt Springa

i helgen passerade jag det där trädet igen jag undrade vad det egentligen tänkte på det måste ha stått där i hundra år nu sett löven grönska om våren sett löven falla om hösten

ett stenkast bort riksväg 80 asfalten dammet regnstänken motorväg idag etthundratio

antingen är trädet förgiftat och cyniskt eller så ser det bara tragiken i ålderdomen

och skrattar åt idioterna som försöker köra ifrån tiden på vägen nedanför

Årets mål

Det blir inte mycket bättre än så!

Away

du sa att du hade växtvärk
att det var därför du gick med avigsidan utåt
du kom inte riktigt upp i nivå
eller som du sa
"jag släpar liksom efter"

ändå kunde jag känna den där energin
när du la handen på mitt bröst
den där energin som du sa att du letade efter

när du sedan vandrade bort funderade jag över
varför du gick barfota på den kalla asfalten

Höghussång

Idag slog det mig att man ser höghustaken från köket. Ovanför trädtopparna skymtade de fram på andra sidan dalen.
Efter fem år slog det mig.
Undrar vad som kommer härnäst?

Som en dagbok

Jag la mig högt över idag, det var den känslan i luften när jag gick ut till bilen. Lyssnade på Peter Dohertys nya album, som ett besök i en stor konsthall, en underbar platta!
Ute på asfalten vid halv åtta, nya sommardäck och solglasögon på. Ja det låter för djävla vulgärmanligt det där, jag vet, men jag kan inte låta bli att älska det, det är liksom vår när de två attiraljerna är på plats.
Fick dessutom undan det mesta som skulle göras på jobbet. Var sedan iväg till bageriet och bad om en tårta som smakade vår, jag fick en, en frukttårta, fräsch och färsk och eftermiddagskonferensen var räddad.
Och nu när jag kikar ut ligger solen på i dungen utanför, klockan är efter sju, efter nitton, och solen ligger på, det är vår minsann, det är vår..
"all the boys together, all the girls together now"...
Högt över.

Grace

du vet inte om det
att jag vet

men jag såg dig på stenhällen
i gryningen
hur du på tårna rörde dig fram
över granitblocket
hur du med brokig avighet
lät dina kläder falla

och du sjöng
du sjöng för de tusentals
växtvärkarna
på ängen nedanför

och du plockade av mig
hela den tunga vintern

Oroshjärta

långsamt sträckte du ut armarna efter mig
du rörde dina fingertoppar nästan omärkbart
mot varandra

du andades så stilla med slutna ögon
låg tungt längs det röda jatobagolvet

jag blev provocerad av slöheten i det hela
det var som ett kaos i den absoluta stillheten

hur du gjorde konst av att inte göra någonting alls

19hundra80nio

mina rörelser har blivit
koordinationsslöa
mitt blod är fortfarande rött men svagt avslaget

även om sommaren kommer att brinna i juli
kommer det aldrig att återvända
känslan av tyngdlöshet och det tunna linnet
mot min svala hud

mina skor otyglade över den svarta asfalten

Inte Igen

från nollkommaenmeter över havet
la du ut din arm efter mig
din läppar viskade något om igår

du sökte så min blick
och mitt huvud föll sakta ner mot
det blanka golvet
mitt pulserande blod lämnade mina nerver
och allt blev tyst och stilla

till slut låg jag där bredvid dig

dina andetag mot min hals
la sig som fuktiga sanningar mot min hud

The Clash - English Civil War

Ibland blir jag bara så trött när jag tänker på den här världens svarta utsmetade sörja av ytlighet, all cynism och alla dollar som likt fyrverkerier verkar hamna i fel fickor. Har man ingen sandsäck att gå lös på när det där kommer över en, då plockar man fram The Clash istället.

Pictures Of You

som inskuren i en tavla mitt i det svartvita
la du ut svala vibrationer över rummet
dina nätta rörelser fick glaset
på bardisken att dansa

dina fingertoppar ovanför
konstant elektrifierade
din röda klänning så följsam neråt

så slöt du dina ögon
höger ben över vänster
så tillbaka igen

och glaset i rotation
spred röda färgstänk över metallen

Suede - The Drowners

Elegans och briljans. Och SÅ unga.

Saker Som Hon Gör

jag såg dig uppe vid tornet idag
hur din röda scarf bröt linjerna bakom
den mörkt utmejslade Bob haircut-pagen

det verkade som om du var på väg någonstans
som om marken under dina fötter inte längre var nog

ovanför oss passerade nio tranor i V-formation
och jag kunde se hur du slängde ut dina drömmar efter dem
hur de la sig som ett norrsken i vindarna

och hur du sekunder senare bara var borta

Hål

du lade ner nålen mot underarmen
lät den lägga an
som en bil på väg in i tunneln
hur den strömlinjeformad kom
nerför backen
in sedan i tunneln

och hur lamporna i taket liksom glittrade
i reflexerna från regnet på vindrutan
hur det blev som en sagovärld
där fågelkvittret mördade motorljudet
det var så du ville ha det

inte ner i kloaken
inte ner i den svarta sörjan
inte ner bland råttorna i urinen

men det var så det skulle bli
ner
ner
bara ner

Avsides Jesus

du såg överrocken försvinna runt hörnet
själv stod du kvar på plattformen
du kände det som om du stått där i tvåtusen år
du kände hur den fuktiga kylan trängde sig på
hur den bit för bit skavde sig in

in
innanför din hud

ovan skorstenarna i utkanten av staden
såg du rök stiga upp mot himlen
det var någon form av värme som återkom där
när du förstod att liv rörde sig där nere
på golven i fabrikerna

du såg den där röken stiga upp mot himlen

en signal om att du borde ge dig av
få loss dina kängor ur den kompakta isen

Uppsala april 00

jag minns när jag höll dig för första gången
så skör och så oändligt värdefull

hur jag försökte hitta greppet
för att inte tappa dig
hur jag med mina läppar nuddade vid
dina kinder
hur jag viskade ömma susningar i ditt öra

hur jag såg världen där utanför fönstret
och hur hotfullt allting blev
hur det svarta flimrade förbi

hur jag sedan höll dig hårdare
att jag aldrig ville släppa taget
hur jag såg in i dina ögon

in i dina ögon
som ingenting hade sett

Visdom

jag läste in ett ord under linjen
och jag vet inte när jag la märke till det
men det var någonting med bokstäverna
hur de ville interfera
hur de ville förlora i mening

sedan när jag såg det avklätt ovanför ytan
det var då jag förstod
att allting var en lögn från början till slut

Kort Biografi Med Litet Testamente

för över tjugo år sedan

rätade han på din rygg
han fick dig att gå rakt

han klargjorde vad allt det här
gick ut på

han målade om din själ

tatuerade in

befäste

nu behöver han inte mer än

tre minuter och femtiosju sekunder
sedan gråter du som ett barn

En Söndag

du sitter på taket åt öst
det är tolv meter ner till marken

du ser hur vintern
spolas ner i gatbrunnen
du ser en nyckelpiga
krypa över en sten
långt där nere

sedan ser du hur hon passerar
över vändplanen
i sin motbjudande dunjacka

till synes helt omedveten om våren

Rad 10 Plats 1035

Sen, sen, sen när det är dags
när mitt nummer kommer upp

"... inte halvvägs ut till Farsta"

"... inte halvvägs ut till Farsta"

"... inte halvvägs ut till Farsta"

Metroart

Fyrtiotvåkommasex

du skar ett erotiskt sår
rakt igenom rummet
du färgade vibrationerna röda
gjorde luften febrig

jag kände hur smärtan
ilade i mitt bröst
såg hur mina fingertoppar
blev kantstötta

Liten Clown

Jag är så trött på människor som rear ut sin själ. Som sätter sig själv i prostitutionens ljuskägla, som visar upp sina vita tandrader i kamerablixtarnas sken, som ligger avstrippad och sval på den utnötta madrassen.
Det har pågått under lång tid nu, det har vältrat sig in i våra vardagsrum genom bildskärmarna, gurglat in genom brevinkastet och skvalat över oss via radiovågorna.
Det har gått så lång tid nu att jag inte längre minns när det började.

17.31

Jag passerade dig på gatan nedanför. Noterade att du läste tidtabellen för linje 6.
Du bar svarta stövlar, vinröda strumpbyxor, lila kjol, svart kappa, lila scarf och ditt hår var slarvigt uppsatt i en tofs, du var mörk och jag mötte dina ögon för ett väldigt kort ögonblick.
Just då existerade du.
Det var jag som gjorde dig verklig.

Seventeen Seconds

bakom O-synkroniserade
designfönster
rörde du dig
fram och åter
dina rörelser
i exakta avrundningar

och i ljusrött sken

din själ i en perfekt
båge över karmarna

The Verve - Bittersweet Symphony

Just

Man kan skriva dikter på en söndag och man kan låta bli.
Dikter på en söndag, söndagen är här.
Igen.
Lika punktlig som alltid.
Dikterna, de svävar fritt där ute i skogsdungen tillsammans med det ensamma rådjuret, men jag kommer inte att plocka in de idag.
Jag har ingen lust.
Framförallt, jag vill inte ha lust.
Så jag låter bli.
Tänk hur fri man kan vara.

Växtvärk

stum av beundran inför blomman
la du dit din hand
lät den nudda vid kronbladen
lät den cirkla ovanför
kände av symmetrin

så bort
din hand utefter hakan
över de sträva stråna
över det ojämna
det förbrukade

på vägen hem skavde det
i din kropp
du funderade om blomman
hur den hade
gått till väga
hur den hade gjort

för att fullända konsten
ut i varje por

En Förgiftad Man

Ibland blir allting grått, allting tappar färg. Träden, husen, gatorna, huden, själen.
Allting tappar det i färg.
Med bil genom staden i grått, med ögon som knappt orkar hålla sig uppe.
Med kängor genom staden i grått, genom det orena slasket, känner han hur det sipprar upp rakt igenom hans fötter, hur det kanaliseras vidare ut i kroppen, den orena snön, han känner hur det slutligen pulserar inuti hans huvud.
Det är grått rakt igenom.
Det har etsat sig fast.

Han kan för allt i världen inte förmå sig till att ta tillbaka färgen. Med kniv ristar han ett sagosnitt i höger arm för att få se det röda, men blodet som droppar ner mot golvet är grått. Det rinner först sakta över den vulkanartade huden, faller sedan ner mot golvet i slow motion. Det sprids ut. Det är grått blod. Grått liv.

En timme senare händer märkliga saker.
I spegeln händer märkliga saker.
Helt plötsligt rinner allt av honom, han förlorar sin bild, blir transparent, han förlorar sitt namn, han upphör att existera.
Och försvinner.

Vy Från Ett Fönster

rådjuret i skogsgläntan
blick stilla
en sträcka om tio meter bort
den lilla flickan

hur hon lockade med
sina händer
kupade
fingrarna mjukt böjda mot himlen
mjuka rörelser in mot kroppen

”kom.. kom.. kom.."

rådjuret sedan
hur det la huvudet på sned

”kom.. kom.. kom.."

så lugnt
så metodiskt
så varsamt

den lilla flickan
som en främmande fågel
i vykortet

Pale

det sista jag såg innan jag vände ner
var den röda himlen ovanför
sedan kom det emot mig
tungt osorterat
slog det in i mitt bröst

och jag kunde aldrig förstå
den kraften
hur doften av sanningen kunde vara
så påtaglig
hur din mun kunde hitta just
de där orden

hur din hud kunde vara
så tunn

Personligt

Jag har tänkt på att steget inte är långt till den heta lavinen, till den monstruösa vulkanen. Från mannen med familj till den självförbrännande effektsökande unga mannen. Mannen med familj har hunnit bli trettioåtta år. Den unga mannen ständigt runt tjugo.
Mitt i den där filmen slog det mig, mitt i det sorgsna, mitt i misären, det slog mig att jag ville dit, jag kände att det en väg bland andra, att bara låta sig dras med bland eldarna, se hur länge det skulle kunna pågå, se hur länge det skulle kunna hålla.
Låta konstnärssjälen brinna.

Det var någonstans där färgen övergick till svartvitt, när skapandet inte längre fungerade för huvudrollsinnehavaren som det kom över mig. En märklig känsla. För vem fan skulle egentligen vilja befinna sig där?
Jag menar på riktigt.
Och jag vet inte, men vissa dagar känns åldrandet, om man nu ska använda sig av det uttrycket (åldrandet?), som något man säger när man närmar sig de sjuttio, men likväl, man blir äldre, och vissa dagar kan jag inte riktigt se poängen med det hela, då när vulkanen känns närvarande, när pulsen tickar av ljudet från tåg, från öppna balkongdörrar och luftade vinflaskor.
Efter filmen visste jag inte om jag skulle placera in tankarna i facket med patetiska paradoxaldrömmar, en annalkande fyrtioårskris, om jag skulle avfärda de som nonsens, eller om jag skulle låta de gå för helt normala tankar.
Det enda bestående efter filmen, som jag är riktigt säker på, det är att jag älskar Olle Ljungström.

Don´t...

jag stod förbluffad över ditt sätt
att parera din naiva nakenhet

du kastade ur dig fraserna
så brutalt
nonchalant
elegant

du stal de tyngsta applåderna
från dom som borde sett på

och vandrade fjäderlätt därifrån

Refuserad

i takt med att ljuset dog ut
blev luften runt om dig
som osynlig bomull

du släppte taget
svävade fritt

när mörkret så gav sig av
och morgonen åter kom
kändes allt så långt borta

ingenting var längre mjukt
dina fingrar värkte
och utanför dörren
väntade

verkligheten

men du ville inte dit
inte till det

du ville inte sätta din signatur
på det där
hårda

Vid Sidan Av

två timmar efter noll kändes det som om
jag var gjord av bly
min kostym av silver blev grå
och jag kände att jag tappade
gnistan som hade vilat i min hand

deltaslö vände jag på mitt huvud
och jag såg hur den rullade iväg över asfalten

jag såg den försvinna
in i en portuppgång
som en bortglömd järndank försvann den
in i en portuppgång

Ögonblick

det var någonting med
hur du formade
orden

hur du gjorde figurer
av dem
följsamma
lätta
ord

det var någonting
som gjorde att
jag stannade upp

och vände mig om

Så Kall Så Het

mitt i det iskalla svarta regnet
stannade allting upp
den sista droppen
rann genom din lugg
över näsan över dina läppar
försvann i din mun

du kände dig kall
nollställd
ville ha någon form
av
ömhet

så du släppte taget
sjönk som ett blysänke
ner på den heta asfalten

Norrporten

femton minus
och som en lavin
hänger snön
utanför fönstret

det är klart
det är kallt
det är lång väg hem

G.O.D (On vacation)

090218-090222

På Ruta Ett

hon kände det som om
hon vaknade upp i en
övergiven Supermarket
när hon föll ner i arvet

på delikatesshyllorna
var allting utplockat
golvet hon rörde sig på
var smutsigt
en hinna av fett som
blev svart på hennes pekfinger

så på reahyllorna låg det
som trådar
som spindelnät
i skrikande rött
okontrollerade högar
med allt det där
obegåvade
det där som ingen någonsin
hade förmått förklara

det var som om det
inte var någon idé längre

*

utefter golvet låg hon
hon låg utefter golvet

och
där ovanför passerade
livet förbi
endast ett pulsslag
från hennes drogslöa händer

hon slog efter mina vrister
hon slog efter elektriciteten i mig

men det gick liksom rakt igenom
ingenting ville fastna längre

ingenting ville göra
henne sällskap

Ännu En Morgon I Staden

jag ser en misslyckad karriär
flyga förbi

utanför mitt fönster flyger
den förbi

den landar på gatan nedanför
tar mark
rycker till
vänder om

lämnar kvar doften av en
utslocknad marlboro
i de svarta spåren

Spår Överallt

himlens sken tar färg av havet
natten vilar svart och det är tyst
långt där nere kan jag se
billyktor som irrar sig fram
genom labyrinterna
sedan dovt ljud
täta intervaller

ett tåg passerar
i utkanten

Smoky nose

i valet mellan hostmedicin
och en vitaminbomb
storlek B-52
föll valet på en skotsk whisky
from the Isle of Skye

poesi i flytande form

Art Of Nothing

det händer ibland att jag bara slungar ut en mening
låter den ligga kvar ett par sekunder och rulla ut
liksom känner på den när den är till att landa
och sedan ger jag den ny energi ett nytt liv
bygger på med antifraser på nya vägar
låter den brodera ut sig till mosaik
växa ut till bilder och teater
bli en staty på egna ben
det känns i min kropp
i mina sinnen
när allt är

klart

Thåström - Kärlek Är För Dom

De premiärspelade precis Thåströms nya singel Kärlek är för dom i P3 Musik. Det är alltid en sällsam upplevelse att lyssna till nytt material med Thåström.
Och det är alltid lika befriande att höra resultatet.
Det är Magi.
Igen.

*

jag ville ha dig andetagsnära
rakt framför mig
på den röda stolen
jag ville att att du skulle lägga ut orden
ett och ett
hålla de korta och graciösa

men det blev en mangling
som ett u t d r a g e t mord

så konstiga ord
så konstiga tankar

som det alltid blir
som det alltid är

Rapid Eye Movement

Jag vaknade i natt strax efter noll två. Ingen var vaken, allting sov runt omkring mig, som en öde katedral. Jag kunde höra andetagen från mina barn, höra deras små hjärtan slå, jag kunde känna deras kompakta värme på centimeteravstånd.
Deras hud sedan, så tunn.
Jag placerade mina fingrar tätt ovanför, lät de sväva över och jag kunde känna krusandena från deras drömmar.

Och jag undrade vart de drömde sig, om de var kvar här hemma, om de var kvar hos mig, om deras vingar bar, om de fortfarande kände tillhörigheten?
Mina andetag blev tyngre och jag kände mig plötsligt liten, kände hur allting blev så stort, så overkligt, så onåbart. Som en tyngd över mitt bröst, som någonting som gjorde ont.
Jag lät mina fingrar vira in sig i deras hår, jag rörde sakta runt, kände ner på deras öron, kinder, läppar.
Jag kände hur de andades.
Hur små händer tog tag runt mina pekfingrar.

*

jag tänkte mig ut att spåra
ta hjälp av de fallna löven

de som sett allting
de som aldrig blundat
för sanningen

de som vet att falla
när det är dags

Nipaxon Blues

Den helvetiska hostan har tagit boning i min kropp igen. Ute skiner solen och det är minus fyra grader, vitt på marken och säg mig hur många gånger per år det ser ut så i Uppsala stad?
Det är som ett skämt. Vinter ute. Jag inne. Kallt ute. Feber inne.

Istället borde man åka skidor nere på fältet nu. Ja ja, kanske är det för lite snö, men man kan väl låtsas ändå, skriva hem om att i Uppsala där råder vinter nu, tung vinter, här åker folk skidor och det ser ut som en myrstack nere i dalen!
Men det är inte så. Inte riktigt.
Hur som, onekligen en vacker tavla utanför fönstret. Alltid något att fästa på näthinnan medan man hostar blod och håller ihop huvudet för att det inte ska sprängas.

Direct Current

du hade borrat dig långt in
i mina nerver
satt nålar och dragit
dina elektriska ledningar

varje gång du rörde dina fingrar
skickades signaler till min hjärna
ögon ryckte till och underarmarna
sögs in mot revbenen

tryckte till hårt
hårdare

tills det gjorde ont
tills jag inte kände nåt mer

Anna Ternheim - My Secret

Kommande: Thåströms nya singel "Kärlek är för dom". Duett med Anna Ternheim.

Kartritaren

jag funderade på om du också
kände
hur marken liksom försvann
men att vi ändå svävade
som om
ovanpå

det var det där fingret utefter ryggraden
fjäderlätt långsamt ner
fjäderlätt långsamt upp
upp
ner
fjäderlätt långsamt upp och ner

du sa att du kände allt till
ungefär nittiofem
men att det var någonting som skavde
du kände att någonting skavde
hur foten nuddade vid golvet

Conventus

som snö i krusning faller flingorna
lägger sig över männen
i det onyanserade rummet
det är förfrusna ord
hopflätade tungor

Shoe Shi Bar-sulorna tävlar
om golvets tomma kvadratcentimetrar

och jag önskar att det fanns
någonting att säga
någonting som fick de där
vridna leendena att försvinna
som fick värdigheten att återvända

om jag hade varit där
om det hade funnits
något enda skäl att deltaga

En Dag När Allt Slår In

du aviserade att du skulle ner i djupet
röra om lite grann
skaka om våra hjärnor
samla ihop alla vilda löv
och skapa lögn och dikt
av alla våldtagna och stulna sanningar

du var trött på kylan här uppe
den där förtvinande ådran
som vissa individer bär inom sig
som gör oss andra värdelösa som människor
allt det där ville du komma bort ifrån
det vulgärt ytliga
det påsmetade sökandet efter strålkastarljuset
helst av allt ville du mörda hela fenomenet
sticka kniven i det och vrida om

så du steg ut och föll
ner
ner
ner
ner

och kom upp med det största jävla pris
som någonsin gått att uppbringa

Konstfack

Jag brukade iaktta dig från det bortre hörnet. Hur du rörde dig i rummet, hur du täckte in hela ytan. Med din vita kappa slängd över axeln och dina mörka solglasögon på var du som från en annan tid, en annan värld där alla konventioner hade bleknat och försvunnit. Ditt hår sedan, så nonchalant uppsatt, som ett regnmoln som aldrig flyttar på sig.
Ditt sätt att röra vid vaserna hade fascinerat mig under en lång tid. Hur dina fingrar först svävade runt i cirklar ovanför, hur de landade, hur de sedan följde mönster, linjer, färger, för att sedan greppa porslinet, låta det glida ner i handflatorna och slutligen vägas in. Ljudlöst ställdes de tillbaka på exakt plats.
När du lämnade hallen var det som om alla rariteter hade förlorat sitt värde.

I Mina Slutna Rum

någonstans mellan fas ett
och extasen
hade ett helt liv passerat

när jag såg mig själv i spegeln
hade jag blivit gammal
jag stapplade ut från badrummet
som en drucken milisman
såg på mina armar och ben som
inte längre svarade upp

ner på svart träpall i hallen
med ansiktet begravt i händerna
hörde jag så tonerna
från vardagsrummet

de där som lockar fram allt igen
som åter slätar ut huden

Över Kanten

ibland så händer det
att jag bara dyker

ner bland trasiga nerver
omkullvräkta konstverk
kraschade drömmar
och magiska hallucinogener

bara för att se efter
hur de har det
där nere

Nummer 10

jag är hemma
jag ser väggarna
fönstren
låsen

jag är hemma
igen
jag andas luften
tar på elektriciteten

jag är hemma
jag bor här
och du..

släng väskan över axeln
..kom hit
här får du vara
precis som du vill