Gott Nytt År!

Jag var precis på väg att lägga ut en dikt, tungt politiskt laddad. Men den får helt enkelt vila.

Jag menar, hur jävla pretentiös får man lov att vara på nyårsafton egentligen?

Skogsvallen Östervåla

När vi kör förbi med bilen har det redan blivit mörkt ute. Men när vi passerar vallen lyser det i blåton över träden uppe vid den skogsinklädda folkparken.
Det är någon form av magi som vilar däröver.
Det är nånting vi lämnat kvar.

Långsam går natten och het

som rödbleka tegelstenar lägger de sig i boxen
de kommer utan uppehåll helt ostrukturerat
jag försöker stänga igen försöker strypa tillförseln
men de fortsätter komma de landar en efter en
som rödbleka tegelstenar lägger de sig i boxen

sedan hör jag barnröster långt långt borta
som inbäddade i små kuddar dova barnröster
timmar senare är de alldeles tätt inpå
höga knivskarpa barnskrik tätt inpå

slutligen driver skriken in genom feberdrömmen
går genom golv och tak och natten bryts sönder
uppspärrade ögon och natten som bryts sönder
våta kalla lakan och het kropp

I väntan på tomten

En uppsjö av inställsamma julsånger har vällt över mig de senaste dagarna. Därför önskar jag er en riktig God Jul med världens bästa julsång alla kategorier.

Jesus Is Alive And Will Return

Mellan Valbo Köpcentrum och Sandviken passerar vi en blå buss. I jättebokstäver på bussens sida och bakparti står skrivet i vitt, "Jesus is alive and will return." Jag funderar i det tysta på vad det är för sekt som sitter fastspända därinne.
Som ett stort jävla evengelieskepp på hjul.

Någon timme senare begrundar jag en reklamskylt med texten, "BIG Tasty - en del av julen." Den röda McDonald´s restaurangen skiner röd strax bakom.

När jag sedan kliver ur bilen hemma har det blåst upp till storm ute. Vinden viner och och fåglarna söker skydd nere i skogen.
Det piskar småspik mot kinderna.
Innan jag går in tittar jag upp mot den gråmulna himlen.

Någonting säger mig att det kan bli en märklig jul det här året.

Avstämning

jag balanserade stilla över dalen
på linan av rostfritt stål
tog jag mig fram i slow motion

under mig låg mina
barndomsminnen utspridda
som rykande högar av glödande kol

på träden hängde tavlor och fotografier
och den djupa dalen var som ett collage
över alla timmar jag hade hängt av mig

när jag så nådde den norra plattformen
kunde jag ana det storartade lövverkets
anspråkslösa applåder bakom mig

Södra Teatern Stockholm 19 dec.

det var som en gigantisk jättehand
som sträckte sig ovan hustaken
med pekfingret riktat
mot den svarta himlen ovanför

gravitationslagarna sattes ur spel
och runt den där jättehanden
snurrade hela förställningen runt
i cirklar snurrade den runt

den gick utanpå allt jag tidigare upplevt
så lätt flyktigt briljant
så fullständigt oangripbart

The Cure: A Night Like This

Avgång 23.59

hon ligger på plattformen
lyssnar iakktar
lägger an örat
sluter ögonen

hon känner doften
av metall
kall kall metall

hon tynger så
sin kropp mot betongen
hon hör ljudet
ser på spåret

spåret som ska ta henne
tusentals mil härifrån

# antigudinnan version 2

jag kränger av mig tvångströjan
den stereotypt påklistrade dressen
om hur man ska vara
tar på mig nätstrumporna
de sylvasst klackade skorna
stringen linnet en kjol
den röda givetvis

sminkar så jag upp mig till antigudinnan
den som genomlevt alla krig
alla hatiska blickar
alla sparkar
alla slag

tar på mig den svarta baskern
bilden i spegeln
låter blicken vandra från skorna
sedan vidare uppåt

slutligen möter jag min egen blick
som egentligen är någon annans

det är det brutalaste jag någonsin har sett

bilden av den kvinnan

När öppnar börsen igen?

jag vet att den finns därute
någonstans under svallvågorna
ligger den och gömmer sig
vrider sig känner omak

jag kan höra resterna av den
hur idioterna pressar
fram syret i det
minimala munstycket

jag kan höra resterna av den
känna de oregelbundna pulsslagen

framtidsvisslan

Sahara Hotnights: Visit to Vienna

Kugghjulsevangeliet

jag går längs paradgatan
där skyltfönstren exploderar
det är essensen av all ytlighet
den här världen har skapat
det kulörta överdoserar och
kassaapparaterna sjunger
en lovsång för mig om
den stundande köpfesten
tusentals människor
med gnistrande ögon
vill ta min hand
ge mig lite av sin
välsmorda dollarvärme
de applåderar med vantar
precis likadana som tomten har

ljuskällorna ovanför mig dansar
de trycker mellan fasaderna
lyktstolparna böjer sig ner
vill ta mig med
och plattorna längs gatan
sliter i mig vill cementera mig
kvar i stadens brus

sedan i motorvägsrulltrapporna
går allt överstyr
jag får tag i en kvast som
Harry Potter glömt kvar
jag lämnar den kokande
ångestkitteln i ett moln
av såpbubblor och
konstgjorda snöflingor

hemma möter mig tre människor
av kött och blod

och jag inser att det finns ingenting
jag saknar på denna jord

Sal tretton:två:sju

hon pratade om soldaterna som
marscherade omkring i hennes huvud
som gjorde hennes drömmar onda

hon kunde höra drottningen därinne
skrika ut sina order inför döva öron

uppgivenheten statuerades i hennes ögon
som två förgiftade flyttfåglar

Moonchild

på feberlåga varv letar jag efter avfartsrampen
jag drar mig sakta framåt i kuperat landskap

den fuktiga jorden mot mitt nakna bröst
regndropparna som faller tungt

jag känner inga vibrationer i marken
allt ligger i vila allt utslocknat

långsamt vänder jag över på rygg
med hälarna pressar jag mig över kanten

sluter ögonen faller fritt

Imperiet: ...Som eld

8 kvadratmeter

du låg ner efter golvet
linjerna och övergångarna
som fulländad poesi

du sträckte ut till etthundraen
nådde precis min hand

du nickade stilla bort
mot norra hörnet

där kan vi få vara ifred

Sista sidan

en sak ska du veta
och det här menar jag verkligen
det var jag som bar in bränslet
som byggde upp den här kolossen
det var jag som fyllde på fabriken
det var jag som tankade upp

tids nog kommer du att stå där
naken och avskalad
men kom inte och klandra mig
när sista sömmen spruckit
när sista äpplet lämnat grenen

du hade redan kulhålen genom din kropp
den allra första gången vi sågs

#

Jag vet att han sitter där ute någonstans. Snurrandes sitt vinglas mellan fingrarna. Han iakttar, söker av, fäster blicken. Han sitter i sitt kök.
Och iakttar.
Han har suttit där i timmar, snurrandes sitt glas, fångat människorna i några av de femtiofyra fönstren som absorberar hela hans tillvaro. Han fingrar ledigt på sitt vinglas.
Graciöst och lätt.
Han snurrar det mellan fingrarna, fyller upp och smakar av. Gott, onekligen. Men egentligen helt ovidkommande.
När mörkret faller känner han lugnet återvända, larmet avtar från staden utanför. Det blir en bädd av neon bortom macken. Fönstren tänds så upp och huset mitt emot omges av en helt ny atmosfär. Han sitter där, snurrandes sitt glas.
Och iakttar.

Gun Club: Mother of earth

Inte ett ord

du kom till en slutpunkt du satte ner foten du gjorde klart att du inte ville göra det där längre allt annat vore en stor lögn ett stort jälva självbedrägeri du förklarade att du kommer att kliva av hoppa på en ny bana kliva i ett par nya skor samtidigt hade du inte en aning om hur det skulle komma att se ut efter sommaren men vad gjorde väl det en dag som den här en dag med grå trist höst när det egentligen borde vara vinter

Ghost on the highway

den lille pojken har växt upp
nu är han här för
vedergällnings skull

jag hör honom bakom hörnet
av den gamla ladan
jag hör hur hans röst målar
en tavla tillsammans med sin
spruckna gitarr

sånger som skaver
sånger på drift

så de nedmejslade
sanningarna i de svarta
svavelmolnen ovanför taket

från en röst som blöder

Märk hur min skugga

jag såg på när din livlina försvann
hur jag orörligt stum lät det ske

alltings ljus var ändå borta
det var över och förbi

när jag sedan kände din
pulserande hand i min

din kropp bakom min rygg

förstod jag att slaget
var förlorat

Fat City

jag går på lina
över stadens tak
allt är perfekt avvägt
varje dels hjärta bultar
av ren perfektion

om det inte vore
för gyttret av de vulgära
konsumtionsneurotikerna
nedanför mina fötter

Om natten

om natten du kom till mig du gick
vände i dörren och såg dig
aldrig om

om natten du kom till mig du gick
bakom hinnan av allt outtalat
dina röda läppar

om natten du kom till mig
du gick

Ängeln på första trappsteget

han ser hur snölyktan sparkas sönder
hur den går i bitar slocknar
och sedan är borta

all magi som formade den
all känsla all tid
som tog plats i den
finns inte längre

som om allt av reellt värde
inte längre hade någon
betydelse

Kylan

tyst nästan ljudlöst
lämnade hon rummet

du låg kvar och kände
hur det spred sig
hur det fick fäste

blev cementerat

Stilla

jag hör dina andetag
de slår mot min hals
så tungt vinröda
så vilsamma

under en sekvens ligger mörkret kompakt

det är där vi somnar om

Ett långt vykort

om höstarna gick du ner till trädgården
för att se blommorna dö

du ville ta ner naturen till din egen nivå
bära med dig den som sällskap över
den långa kalla vintern

för att om våren gå åt motsatt håll
och börja leva igen

Vill du ha ett skott i ansiktet?

En del av en lärares vardag?

Saker som hon gör

du låg där utsträckt på linje
så följsamt vackert
och millimeterprecist
över de svarta ekstavarna

dina djupa ögon sög in mig

och förklarade att
nere på golvet
spelar ingenting
någon roll
längre

Kom kom

Joakim Thåström backstage på CBGB´s i New York 1985. En av de bästa bilderna som tagits på Thåström över huvud taget, en av de bästa rock´n roll bilderna alla kategorier. Enligt mig i vart fall.

1985 och Imperiet är sveriges bästa rockband och själv snörar jag för första gången på mig ett par äkta Dr.Martens.

Det vibrerar i luften av energi. Det är attack, kompromisslöshet, kärlek & uppror, vitalitet, lätthet, allt så flyktigt elegant och stilrent. Den här bilden lockar fram känslorna igen, det ilar i hela kroppen, det pulserar genom blodet. Det finns där.

Foto: Torndahl

Åtrå

jag gick längs järnvägen
i diket nedanför stålet
höstlöven och den fuktiga jorden
bar upp mina kängor

jag funderade på vart du tog vägen
jag kunde inte längre
se dina spår

de var som om din hud
inte längre fanns

Jesus & Mary Chain

En oljudskatedral ekar i mitt huvud.
Och det är vackert.

We are the pigs

Den här världen är sjuk, det här landet likaså. Läser att förra VD:n på Nordea, Thorleif Krarup, har ett pensionsavtal som är värt ca 150 miljoner kronor.
Mannen i fråga var VD på Nordea i ett och ett halvt år, hans tid kantades av kritik med usla resultat och skenande kreditförluster, han rekryterades av Jacob Palmstierna som i efterhand beskriver det hela som ett misstag. Kort och gott ett enda stort fiasko.
Idag sammanfattas det hela av presschefen på Nordea som ”ett fall som präglades av mycket speciella omständigheter”.
Tror fan det.

Du & Jag

i drömmen går jag utan mål
helt planlöst i mina
gamla kvarter
jag rör mig som den
främling jag är

efter exakt
etthundratio steg
står jag åter framför
fönstret på
tredje

den där blomsterprakten
igen
orörd
levande

från jorden ur de
keramiksnurrade krukorna
känner jag doften
av verklighet

Tio sekunder

min utspärrade hand i ditt ansikte
och din mållösa uppsyn
jag bara undrade vart
alla åren tagit vägen
när du tänkte lämna
de tillbaka

men din färglöshet tilltog
du förstod inte fingrarna
i dina ögon

du greppade aldrig åren
som du stulit

No one is innocent (part II)

in från regnvåt snö
en kväll i november
din röst hade satt
sig i väggarna
så soft genom
de Josef Frank-
inspirerade tapeterna

demonerna naglade fast
mig i färgerna
lät mig aldrig komma undan

No one is innocent

det var natten då
planeterna flög över
hustaken
landet omkring dig
bara försvann

allt var ett virrvarr
av förlorade färger
och tappade lustar

i gryningen vittnade
hon emot dig
släppte lös elden

dina kängor smälte
och fötterna blev
alldeles kalla

President Gas?

Obama president i USA. År av spekulationer i alla väderstreck är äntligen över. Nu väntar dessvärre ännu ett par månader av analyser av det förkrossande valresultatet..
Obama i all ära; men en president i USA är alltid en president i USA. En vit man eller en icke vit man (eller för den delen en kvinna) förändrar inte den saken nämnvärt. Att vara president i USA förpliktigar. Det finns förväntningar på en president i USA. Det finns krav på en president i USA. Från industrin, från den kristna högern, från vapenlobbyisterna, från oljenarkomanerna för att nämna några starka element i det skakade landet USA.
Så vad allt det här handlar om är egentligen inte vem som styr i USA, utan hur övriga världen tar sig an USA, hur man väljer att bemöta USA, och att man nu börjar ställa krav på USA.
Den nickedockspolitik som varit allenarådande under lång tid måste styras över mot en politik som grundar sig på demokrati och inte på USA: s egna särintressen.
Är det rimligt att USA dikterar villkoren för resten av världen? Är det rimligt att USA sätter en egen dagordning för hur den här världen ska eller bör fungera? Så innan man skriker sig hes och yvas alltför mycket över Barack Obamas seger bör man ta sig en funderare på dessa frågor.
Sedan kan man ju givetvis skåla för att George W Bush äntligen får åka hem till ranchen och flaskan igen.
Men en president i USA är alltid en president I USA.

#

dina skor på de svarta briljanterna
så tunga så målmedvetna
hur dina tankar formades
av enkelheten
hur allt blev svart eller vitt
hur du fixerade dem
i dina ramar
de onda och de goda

dina ventiler med lås
hur du upphöjd
på oss
tittade ner
hur du pressade ner
fotsulan
så brutalt och kantigt

hur du sedan
rörde foten
i cirklar
underhöll knastret

hur du log
och vandrade iväg
bort från askan

Lundell som Jultomte?

Jag lyssnar återigen på Ulf Lundells I ett vinterland. I många avseenden en briljant platta. Jag gillar stämningarna, känslan och anslaget. Det finns en röd tråd, en gjuten helhet om det inte vore för låt 14, Låt det snöa..
Jag har väldigt sällan kritiserat Ulf Lundell, det kanske är så att det aldrig har hänt förr, hur som, att lägga in den låten på den här plattan är ett riktigt kardinalfel. En låt om julen, om hur Uffe längtar efter doften av nejlika igen, om att han är på väg med ett litet rött paket, om stjärnor som tindrar, om sigill av lack..
Nej, nej och åter nej, texten är inte av Lundellsnitt, den är i vissa partier till och med patetisk. Om han lanserat den som singel i december har jag i viss mån greppat poängen.
Och Lundell och julen har inte alltid gått hand i hand, det förstår man inte minst genom att läsa hans böcker eller analysera vissa av hans tavlor. Men jag ska inte döma honom så, karl´n börjar ju bli gammal, och att människor gör helt om har hänt förr.
Men låten stör mig något så otroligt, och dessutom går jag och nynnar på den! När jag så läste i förra veckan att Ulf Lundell planerar en julshow (!) 2009 tappade jag verkligen hakan. En julshow. Ulf Lundell. Men hallå?..

Jag såg Ulf Lundell på Uppsala Konsert & kongress i september, och det var bland det bästa jag någonsin sett, stundtals magi, och jag har även bokat biljett till spelningen på Globen i mars. Men en julshow 2009..
Med all respekt Ulf Lundell, men där går gränsen.

Eller är det så att du bara driver med oss?

Iskyla

Jag vandrar omkring i det öppna såret, som längs med en lång korridor, det är svart och vitt i det röda, jag söker efter rening.
På våningen ovanför hör jag steg, tunga skor mot grovt golv, tunna röster genom väggarna som ingenting har att säga, på en avsats vid korridorens slut bestämmer jag mig, ser ner på alla nonchalant slängda preparat, de ligger i drivor runt mina fötter.
Jag lyfter mot våningen ovanför, landar som en främmande fågel i animerat land, lägger ut orden som spikmattor för de som ändå inte vill lyssna, och jag märker att pulsen är borta, all vilja, all medkänsla, budskapet är klart, outtalat men klart, här har vi redan läkt ihop, så sprid inga infektioner häruppe är du snäll, ge dig av och återkom när du suddat ut bilderna av det du inte vill se.
Häruppe siktar vi mot våning tre, de som har styrkan kommer med, de som inte klarar av det blir kvar.
Jag lämnar skuggsidan av landet Sverige och det öppna såret pulserar när jag åter står med båda fötterna på våning ett.

Alt.end

varför efterfrågar ingen min teater varför suktar ingen efter min poesi varför vill ingen höra mina sånger vad är det med folk egentligen ställ er den frågan och ni just ni ni borde ha vart här strax efter tolv i natt då blåste jag liv i släppte lös århundradets multikulturupplevelse som ett stort jävla kulturama vitaliteten flödade den skenade över golvet strängarna brast pappersarken föll som höstlöv härinne svetten bokstavligt talat stänkte mellan golv och tak lyckan var total magin påtaglig och där satt jag sedan i karmstolen släckte ner vevade ridån applåderna fullkomligt överöste mig de goda vinerna placerades vid mitt bord jag drack jag log och jag drack igen

ni borde vart här

Jag F-Ö-R-D-Ö-M-E-R USA.

Det kan knappast anses kontroversiellt att påstå att USA sminkar sina förklaringar när det gäller deras aktioner i "jakten på terrorismen". Dessutom en kontraproduktiv jakt som har gjort den här världen än mer osäker.
Vart än de gör sina attacker, vart än de dödar oskyldiga barn, vart än de lämnar avtryck, uteslutande har de alltid dödat, alternativt tillfångatagit (dock ytterst ovanligt), någon ”högt uppsatt person” inom eller med nära anknytning till al-Qaida.
Att vi aldrig får reda på sanningen eller varför det aldrig presenteras bevis som styrker deras förklaringar, är allt som oftast för att det helt enkelt inte finns några. Och att omvärlden köper deras svepande förklaringar är ingenting annat än feghet och ynkedom.
Annars är man gärna ute på banan och fördömer länder och grupperingar, främst muslimska, till höger och vänster. Men USA de fördömer man inte, nej akta DIG! Ty världspolisen får icke kritiseras. Om någon ändå skulle hemfalla åt detta syndiga, då stämplas de som terrorister eller USA-hatare i största allmänhet. Stor stämpel mitt i pannan.
En förklaring vi tycks känna igen ges också till attacken i Syrien i helgen, där nio personer fick sätta livet till, varav fyra barn.
Amerikanarna meddelar att de genomfört en ”framgångsrik operation” mot utländska rebeller som angriper amerikanska trupper inne i Irak. En "högt uppsatt person" i en smuggelliga "nära lierade med terrornätverket al-Qaida" skulle ha dödats. Poäng till USA där; döda misstänkta talar nämligen inte.
Från Damaskus talar man om en terroristattack, men det förstår ju vi västerlänningar att USA inte kan vara terrorister. De är ju de goda för Guds skull. De har uniformer och lagligt producerade vapen. Och en president som pekar med hela handen. Det räcker väl så?
Men hur fyra dödade barn kan vara en framgång i jakten på al-Qaida och terrorismen, det återstår ännu att förklaras.

Stockholm vs Göteborg

Robert Lauls pappa om varför det är så mycket bråk i och omkring de tre stockholmslagen i Allsvenskan:

- De förstår inte spelet, de vill bara vinna. I Göteborg förstår vi spelet, jag tror inte de förstår det i Stockholm. Vi behöver inga eldar på läktaren, vi ser när det flyter, en boll är ingen kubik, utan vi ser när den rullar. Det går en rak linje från Svarte Filip via Torbjörn till Wernbloom.

Robert Laul, sportreporter på Aftonbladet, har en sällsynt klarsynt pappa. Men så är han också en Ängel.

Så nära

i spegeln flytande mascara
från osminkad hy
så lånt borta men ändå
så nära
det hade radats upp
magiska ögonblick
den senaste tiden
men du hade inte varit där

du hade velat ta dig förbi
spärrarna
dina naglar hade skavt på
fraserna och de
oavslutade meningarna
magin hade pulserat vidare
nuddat vid dina ögon
men du hade inte vairt där

Steget efter.

07.42: Sätter mig i bilen. Har ont i halsen, ont i huvudet men ingen feber. Det är bara att bita ihop. Lyssnar på Suedes Dog man star på vägen upp mot jobbet, och hela situationen harmonierar; lätt dis, kyligt och allmänt obehagligt.
07.53: Pratar med lokalvårdarna om hinkar och medel för att göra rent klotter från väggarna. Får hinkar, engångshandskar, trasor och goda råd.
08.15: Hela arbetslaget samlat. Jag instruerar om hur jag tänkt mig upplägget för våra fyra klasser. Goda råd inkommer och antas. Vi kastar oss ut i verksamheten.
08.26: Fyra minuter försenade samlar vi klasserna. En av niorna har fallit på min lott. Temat är den senaste tidens skadegörelse och klotter, men även språkbruket mellan eleverna. Vi talar om ansvar, om trygghet och om trivsel. Vi delar ut olika ansvarsområdet för klasserna, men tar också emot tips om hur de själva vill lösa situationen. Vi avslutar med att städa tillsammans, hela hemvisten, sudd, skurmedel, trasor och, tro det eller ej, en väldigt god stämning. Jag känner direkt att detta om inte annat varit moralhöjande inför framtiden.
09.33: Ledningsgruppmöte och tre minuter försenad. Ändå är jag inte sist in. Åter ner i diket; vad gör vi åt problemen? Vi är fokuserade och vi kommer framåt, vi samlar strategier inför fortsättningen.
10.36: Måste i vanlig ordning lämna mötet i förtid; har lektion 10.40 och prov i samhällsekonomi väntar en av niorna.
10.40: I tid! Min plan har varit att ta tre av eleverna till ett grupprum för muntligt prov, men eftersom min ”stand-in” är sjuk faller detta. Ett snabbt beslut och godkännande från eleverna i fråga, sätts de i ett grupprum med skrivningarna som de får göra tillsammans med hjälp av boken. Jag lovar att komma in senare för muntlig respons.
11.12: Vinkar in en kollega som ställer upp i tjugo minuter; jag hastar iväg och verkställer den muntliga sessionen.
11.33: Tillbaka i klassrummet.
12.07: Sista eleven lämnar skrivningen. Själv har jag möte inbokat till klockan 12.00. En omöjlig ekvation även för den mest flexible..
12.14: Äntligen på plats. Mötet drar ut på tiden och min lunch försvinner som en ensam ryttare i skymningen.
13.10: Mötet avslutat och jag halvspringer iväg till McDonalds och på vägen tillbaka klämmer jag i mig två doublecheese på springande fot.
13.24: Återigen sen.. Lektion med redovisningar; klassen är samlad och genomför den perfekt, de är underbara i sina rollspel. En höjdpunkt för en lärare. Dock, vi måste dra över några minuter och jag låter eleverna springa iväg till sina bussar. Kvar ett klassrum som jag lovat att ställa i ordning. Det ser tungt ut.
14.04: En kollega är på plats för nästa möte… Vi skulle börjat 14.00 men vid det här laget har jag gett upp. Vi tar mötet och när klockan närmar sig kvart i tre har jag ställt i ordning klassrummet, gått igenom hemvisten och släcker ner datorn.
När jag lämnar arbetsrummet tackar jag gudarna för att det är fredag.

Darklands

jag stod och såg på
registrerade varje
detalj
kunde dra linjerna
mellan punkterna
ta på intensiteten

The Power Of Negative Thinking

22 oktober. Som vilken annan dag som helst. Bläddrar förstrött i DN, ett reportage från Virginias "redneck"-bälte där så gott som ingen kan tänka sig att rösta på en svart man som Amerikas nästa president. Som om detta skulle vara en nyhet.
Men jag vill ändå tro att USA är redo för Obama, redo för en svart man. Själv säger jag som Bruno K. Öijer; den dagen de väljer en homosexuell indian till president i USA, först då kommer jag att bli riktigt nöjd.
Här hemma vänder man ut och in på oppositionens splittring, att de aldrig kan komma överens. Man hyllar alliansens "enighet". Men vad är det de är eniga om? Om detta pratas ingenting, det är huvudsaken att de är eniga, spelar ingen roll om vad, men att vara enig smäller onekligen högt. Sedan att Centerpartiet sålde sig som en prostituerad för att nå makten talas det tyst om.

22 oktober. Känner mig politisk idag, avig, vill nå ut, förändra, vara en röst i radion, någonting! Hade det varit för tjugo år sedan hade jag hängt på mig gitarren, samlat bandet och stegat ner i replokalen, bett den här världen fara åt helvete, man kunde faktiskt göra det på den tiden, skrikit ut allt det som pulserar i kroppen, låtit adrenalinet studsat mellan väggarna och nollställt mig helt.
Men det är inte tjugo år sedan, jag har inget band, jag har ingen replokal.
Jag har blivit vuxen.
Som om det skulle vara någon form av ursäkt, men ändå.
Dock, jag har ju en blogg.
Det får liksom duga när dagarna blir så här aviga, och...
...politiska.

Barbed Wire Kisses

Idag tog jag klivet in i evigheten. Jag hängde av mig trådarna, dårskapen, vetenskapen. Det sista steget sög sig fast i de mögliga ismerna och de förgiftade kretsloppen, det som kännetecknar det tidsbegränsade arvet vi aldrig lyckades bemästra.
Kängorna kändes tunga, som av bly, men väl bortom allt det där kändes luften plötsligt sval, allting lättade, jag stod där som en främling, till synes ensam, flackandes med blicken, såg ut över det rena, det genuint oförstörbara, det eviga.
På korset nere i dalen hängde Jesus lika död som jag hade förväntat mig och Mohammed syntes inte till.

Avklädd gick jag långsamt mot bergets fot och väl där mötte jag en kvinna.
Hon frågade vad jag hade med mig och jag svarade mig själv, det är jag och allt det jag bär med mig inombords.
Hon påstod att vi måste vara själsfränder, och kanske hade hon rätt.
Hand i hand gick vi uppför bergskammen, det tog oss ett par timmar, stegen kändes lätta och väl uppe på toppen visade hon mig den magnifika utsikten och den regnbågsfärgade horisonten.
- Det där är politiken här sade hon, det där är verklig politik. Jag kände hur luften passerade genom mig, hur blodet rusade, hur axlarna tog form.
Jag hade aldrig sett något så gripbart i hela mitt liv.

The rise and fall of Kugghjulsmannen

från troende ateist i vitt
över en natt
upphängd på ett kors
ovan schacktorget
min hud avstrippad
all manlighet tömd
all kvinnlighet tömd
avsexualiserad
hängandes med huvudet
haka mot bröst
nedanför de brustna
illusionerna
dom sönderskjutna
drömmarna
dock
jag har mina repliker kvar
men inga scener
inga gator längre
nedanför mina fötter
de beslagtagna fraserna
utrörda i den totala
uppgivenheten
bortom rulltrapporna
min sönderslagna
gitarr

Integration

Jag aviserade att ordet var fritt och du deklarerade direkt, utan omsvep, att du ville skära halsen av dem.
Alla i rummet nickade tyst. Ingen i rummet klandrade dig.

Då såg jag mig själv vägandes en revolver i min hand, upp och ner, lätt och ledigt. Mot min vilja, men helt införstådd med det rådande tillståndet.
Redo.
Mitt i ett inferno.

Åtta gånger fem

Du var så ofantligt ljusskygg där i den sena oktobernatten, jag såg dig genom rödvinsglansiga pupiller, du dansade fram som en ängel i fel rum, du skavde tapeterna och färgerna flagnade, sedan satt du helt plötsligt i den turkosa soffan, du blottade svagt ditt ena bröst, slöt ögonen och lutade dig bakåt.
Men ingenting av det där berörde mig, det var bara bilden jag var intresserad av, och musiken, självklart musiken, den musiken, du var som en del av den, jag en annan, men oj så vacker helheten var, minst två decimeter ovanför, och sedan dansade du igen, du följde inte de givna linjerna, du formade egna, gjorde konst av en timme och fem minuter.
Konst ingen hade sett förut, konst som aldrig skulle lämna rummet.

Smaka på punk om du vill

Jag brukar smaka på ord. Känna kantigheten, kurvorna. Vissa ord smakar inte längre som förr, det har helt enkelt hänt något på vägen.
Ta punk som exempel, låt frasen rulla ut över läpparna, tänk tillbaka, dröm och bedöm; Punk...
En gång i tiden, runt 1981, smakade ordet punk vitalitet, farlighet, kärlek och uppror. Thåström och Fjodor stod på barrikaderna och skrek ut slagorden så det ekade mellan betongen i Stockholms sovstäder.
Idag smakar inte punk likadant, men det har inte förlorat sin betydelse, tvärtom. Idag smakar ordet punk stolthet, det har kilat sig fast i min själ, det rinner i mitt blod och det kommer aldrig att lämna mig. Stolthet inför integriteten, att inte ge vika för sina ideal, att stå upp. Däri ligger själva stoltheten.

Någonstans där börjar jag också tänka på hur det är, hur allt har blivit. Ibland känns det som om man är en maskin, en förbannad jävla maskin; på jobbet, hemma, överallt.
Man snurrar med i etthundraåttio, sedan har en vecka plötsligt gått, och man sitter där i soffan och funderar på vad det var som egentligen hände..
Jag vet inte riktigt vart punken kom in där, eller inte kom in, men jag känner att grunden finns kvar. Den är med mig.
Den dagen jag inte känner så, då är det definitivt över och förbi.

Sal tretton:två:sex

du steg upp från fryspunkten
med ögon svarta som kol
under dig sönderslagna år
utspridda som söndrade
ädelstenar i iskrossen

på ditt finger glimmade
fortfarande ringen

som om ingenting
hade hänt

Tossa

Det är höst på allvar, visserligen underbar höst, idag, men ändå, i fredags låg jag vid Medelhavets strand och mäktiga vågor rullade in, det dånade, mullrade, stort mäktigt, och ovanför mig bergskammarna, stupen rakt ner i havet, nittio grader, och grönskan sedan, den blå himlen, saltet, havet

Medelhavet...

... en gång i tidens världens mitt, både greker och romare har landstigit längs kustremsan jag ligger vid, de satt spår, drog vidare, drevs tillbaka, och nu en vik, Cala Salions, Spanien, det var där jag bodde, vi bodde, ut efter sluttningarna hus, rum, nästan inga hotell, man kommer bara dit på vilda vägar, stup rakt ner i havet utanför bilfönstret, svindlande, imponerande, kallsvettigt.

Men nu hösten och Sverige. Jag hoppas att den höga luften håller i sig och att en gudomligt kall och snörik vinter tar vid.
Och mamma, världens yngsta 60-åring; tack för allt!

Niyama

Det är inte annat än att det känns rätt bra att åka till Spanien i morgon. Prognoserna talar för 23-25 grader de närmaste fem dagarna. Lite lagom så där.
Ska leva på dikt och lögn i en vecka.
Och andas långsamt och hålla Uddiyana bandha konstant.

Megastore

Dag Vag - 5530 (boxen) Ltd (CD)
Leveranstid: Beställningsvara
Pris: -1sek
Köp

Avdelning: Läge att slå till..

Krispaket

Jag sitter i en taxi etthundratio meter ovan marken, vi svävar fram.
Taxin och jag.
Det finns ingen som kör, den kör så att säga sig själv, det kom som ett vackert erbjudande från den gamle stinsen vid stationen och jag tackade ja, men egentligen var det bara det alternativet kvar, det finns nämligen ingen som kör längre, allt sköter sig självt numera, alla är sin egen orkester, sin egen cirkus, och här sitter jag.
I en ledlös taxi.
Nedanför mig är marken full av sedlar och mynt, faktum är att de har regnat ner, de kom som riktigt dåligt regn över soten och dimman som belägrat sig därnere efter att bubblan sprack, ingenting höll ihop, allt riste sönder, det sprack i sömmarna, det lossnade i fogarna och till på köpet blev människor galna, de som trodde de var friska innan, men de blev faktiskt riktigt galna, de pålästa kunde inte längre läsa, de kunde inte förklara, de kunde inte ens be en bön längre.
Och Jesus syntes inte heller till.
Det är för komiskt alltihopa, det är en enda röra under mig, det ekar i banklokalerna, löpsedlarna brinner, allt är övertänt och på torget står en kvinna med mullevilsen blick och undrar om någon kan låna henne åtminstone ett famntag kärlek...

Höst

Den började med ett crescendo på plan sex ett par timmar före midnatt, den smög sig sedan med ett par dagar under klarblå himmel, och i morse exploderade den i rött och gult, frosten och minusgraderna hängde sig kvar och när kristallerna bröt ljuset blev det till ett gnistrande skådespel på fältet nedanför.

Hösten är över mig igen, den höga luften, färgprakten, kylan, den lägger sig i mig, runt mig, den har lagt sig som en tavla över dalen i väster.
Jag står och andas därute.
Drar in luft i lungorna.
Respirerar hösten.

Nostradamus

Från löpet skjuter den finansiella krisen oro in på våra konton, Sarah Palin skickar ut en idiots leende i ett bad av fotoblixtar och det är som om the whole shithouse håller på att kantra, vältra över, snart simmar vi runt i sörjan och undrar vad det var som gick snett, snart står vi på den högsta stenen och viftar med syrgasen för att påkalla uppmärksamhet, för att påkalla någon form av medlidande.
Men någon hjälp kommer inte gå att uppbringa, alla kommer att vara upptagna, på sin kant, fullt upp med att samla ihop skärvorna, fullt upp med att trampa ner grannen för att få det bästa spåret på vägen ut mot friheten, men väl utanför stadsmurarna kommer vi att upptäcka att friheten står där som ett innehållslöst monument över människans galenskap, som en vulgär installation över idiotismens tidevarv.
Och vi kommer att ställa oss frågan varför ingen befriade den fria världen.

Uppsala konsert & kongress 080927

Så sitter han där i blåsvart sken, slår an ackordet och det kommer över mig omedelbart.
Luftstrupen vrids åt olika håll, håret på mina underarmar reser sig, benen försvinner från kroppen, armarna ger upp, tårarna spränger fram och det gör ont, det värker i hela mig, det smärtar av magi, det snurrar runt.

Så sitter han där i blåsvart sken, slår an ackordet.
Den första tonen.
Den vassa eggen.

Sal tretton:två:fem

Det aviserades besök. Hon såg namnet på tavlan i paviljongen, hon kände igen varenda bokstav.
De stod i exakt ordning.
Hon gick in på sitt rum och bytte om, satte på sig sina svarta strumpbyxor, sin gröna kjol, en vit t-shirt och en svart kofta. Håret var uppsatt i en tofs och en sparsmakad linje med kajal gav henne lyftet.
Det var så här hon skulle se ut, som hon alltid såg ut så när det var besök. Det var en bild av henne som de kände igen, så som hon förväntades att se ut, själva prototypen av något som inte längre fanns kvar. Hon tyckte hon kunde bjuda på det, trots att det var mer av ett skådespel än av någon bakvänd omtänksamhet.

Klockan tre gick hon så ut i besöksrummet, och någon kallade på henne, rösten kom från vänster. Hon kände direkt igen ansiktet, hon glömde aldrig bort ett ansikte, men annars var det tomt, likgiltigt, genomskinligt.
Hon satte sig ner i den röda fåtöljen, tog den framsträckta handen och sade hej.
Kvinnan mitt emot öppnade efter en minimal konstpaus munnen, och ut strömmade pratbubblor med mekanisk precision, de landade i hennes famn, for över huvudet, ramlade ner på hennes fötter, de studsade mellan väggarna, de fyllde rummet och till slut fanns inget syre alls kvar att tillgå.
Efter trettio minuter stängdes dörren.
Från sitt fönster såg hon kvinnan gå nerför grusgången bort mot parkeringen bakom allén. Hon släppte ut sitt hår, tvättade noga ansiktet och tog av sig sina kläder, lade de i tvättkorgen, så som hon alltid gjorde, och tog åter på sig sitt vita nattlinne.
Sitt vita nattlinne tog hon åter på sig.
Hon räknade sina andetag med slutna ögon, förberedde sig på att samla ihop alla frågetecken som låg utspridda som svetsloppor över den slitna linoleummattan.

Sal tretton:två:fyra

Den kvällen somnade hon in tungt, och i den återkommande drömmen tog hon åter mod till sig och gick ut i trädgården. Där låg daggen fortfarande kvar i gräset och hennes fötter blev våta.
I sitt vita nattlinne tog hon åter mod till sig och gick ut i trädgården.

Sedan svävade hon som om ovanpå, och kom så ner till dammen och stannade till vid lotusblomman. Som alltid kom den där mannen utan kläder och förklarade för henne att det var en näckros hon fäste blicken på, men vem var han att bestämma över naturen? Vem var han att tilltala henne överhuvudtaget? Vem som helst kunde väl se att det var en lotusblomma.

Hon satte sig så på stenen vid kanten upp mot paviljongen, och dammen låg svart och kall framför henne, hon lät tårna långsamt, så långsamt, glida ner i vattnet. En lätt rysning gick igenom hennes kropp, sedan en känsla av likgiltighet.

Återigen var det någon som kallade på henne där nere i djupet, hon lät sig dras med och i en vacker formationsfigur i slow-motion försvann hon ner i det kalla svarta vattnet.
I det kalla svarta vattnet försvann hon så ner.

02.00 vaknade hon till på tusendelen av en sekund. Hon hörde klockan slå därute i korridoren, hon kände blodet pulsera runt i banor. Hon reste sig hastigt upp och gick fram till spegeln. Hon tittade in i plågade ögon.
Ögon svarta som sot.
Det var så svårt för henne att greppa, att nattlinnet kunde vara så vitt.

Livsberusning

tänk att få stjäla dina fötter
att få vandra dina gator

att få stå däruppe
och blicka ut
över massan

att få uppleva
crescendot
från ovan

Tystnad

jag tittar bakåt när bilen sätts i rörelse
du vinkar och blir mindre

till slut försvinner du
som en prick
vid den glödande
horisonten

Det känns som om hela världen
rasar över mig
pressar in mitt bröst

det är vemod smärta
det är avsked

jag vänder mig om
och fäster blicken
rakt fram

där ligger hela världen
framför mig

som ett dukat bord
jag inte vill åt

Sal tretton:två:tre

du stod framför spegeln och såg bilden av dig själv
naken, ren, avskalad

de trodde att de tagit av dig allt av värdighet, att de hade nollställt dig
det var vad de trodde

rörelse så i spegeln, och du förde sakta dina fingrar genom ditt långa mörka hår, gjorde mönster, lät dem åka med, släta ut, varsamt och precist, precist och varsamt

ditt hår hade de aldrig kommit åt, de hade inte räknat med det, det var din hemlighet, så lätt det var att lugga dem

andetag, och du lyfte sakta dina armar bakom nacken, lyfte upp håret och lät det falla fram över dina bröst, över dina bröst lät du det falla

det fanns något sensuellt över det hela, sterilt sensuellt, åter vitt, när håret sakta föll fram över dina bröst

som ingen längre rörde vid

Sal tretton:två:två

obemärkt drog du dig undan, nästan ljudlöst och sedan var du bortglömd, du hade suddats ut, försvunnit ur folks medvetande, men du hade tagit svaren med dig, svaren på frågorna som hade kastats mot dig som brinnande missiler, du hade de i säkert förvar, de låg där svala omgärdade av rostfritt stål, omgärdade av galler och dubbla lås

som så många gånger förr satte du dig i fönstret vid den norra flygeln, du kurade ihop dina ben, lät ryggen runda smygen och du tittade ut, såg filmen som alltid rullade på där utanför, samma scener, samma repliker, och du kände sorgen och hatet välla upp inom dig, kände det där som alltid kommer, som aldrig ger med sig, som aldrig ger dig ro, och du hörde Thom Yorkes stämma ljuv i ditt huvud,”Faith, you're driving me away, You do it everyday, You don't mean it But it hurts like hell”

och du tänkte att du aldrig, aldrig kommer att skriva på för den här världen.

Sal tretton:två:ett

äntligen slocknar så den sista lampan, ljudet från de överhettade motorerna har för länge sedan tynat bort mellan de trånga fasaderna, mörkret och tystnaden är kompakt i det kala rummet, du ligger på rygg och känner in, låter det komma till dig, låter det lägga sig över dig
över dig låter du det lägga sig
och det är så här verkligheten är, friheten i ingentinget, totalt okomplicerat, det är bara du och dina tankar, dina tankar som vandrar som de vill, ingenting är omöjligt, ingenting är heligt, du sitter på piedestalen och pekar med hela handen, du slungar ut fraser till höger och vänster, som nålar slungar du ut dem åt höger och vänster

och du är Jesus på korset, du är Palme på den röda asfalten i februarinatten, du är Usama Bin Laden på stålet av en 747:a, du är allt, dina tankar är allt, du är helt rätt där i mörkret, men vi andra däremot, vi är helt fel, ingenting kan vi göra åt den saken, det är bara att finna sig i det, det är du som regerar nu, det är ett självklart tillstånd, cementerat, men timmarna far förbi och till slut är den ändå där, gryningen
den oundvikliga
och du vet att någon kommer att bjuda dig en stol där i morgonljuset, någon kommer att vinka in dig, någon vill sätta dig där, de vill sälja något till dig, men du kommer inte att acceptera, inte på några villkor, du kommer aldrig att sätta dig där
Inte i det ljuset.

Syskonkärlek

"Vissa jämför Liams fru Patsy med Yoko Ono.
Det är helt fel, Patsy skulle aldrig kunna påverka Oasis, för i så fall måste hon kontrollera Liam - och det är faktiskt helt omöjligt.
Å andra sidan skulle det också innebära att Oasis är beroende av Liam, och det är något av det dummaste jag hört i hela mitt liv."

/Noel Gallagher

Försoningen?

Pontius Pilatus må ha blodfria händer
men han gav Jesus vad han tålde
stoftet for upp bland stjärnorna
för att under hundratals av år
komma ner som dåligt regn

nu står vi mitt i det
med all världens bråte upp till halsen
i den ena ringhörnan den rättslöse
i den andra George W Bush

Pulsslag

jag borde ta plats bakom kravallstaketen igen
låta det blåsa opp till storm
ibland tror jag att det är över
förbi
men där har jag fel

jag borde stå där igen
se ut över fälten höja blicken
sakta andas in
släppa den svarta rosen mot golvet
och höra hur allt går i kras.

Oxblodsfraser

Och jag som trodde att det var Dr.Martens sa hon.
Det är Dr.Martens sa jag.
Nej sa hon.
Jo sa jag.
Nej sa hon.
Idiot tänkte jag.

Nine eleven

11 september. För mig handlar det om 1988. En eld som slocknade, en epok som var över.
Imperiet hade fallit. De gick av scenen på Ritz i Stockholm för att aldrig mer återvända. Sveriges bästa rockband genom tiderna. Jag såg de runt tjugo gånger live; alltid den där nerven, alltid den där attacken, alltid den där hettan.
Imperiet var essensen av vad allt handlade om; integritet, fysisk rock´n roll, kärlek & uppror. De hade allt det där plus några procent till.
Idag är det tjugo år sedan de klev av, men för mig är de kvar där uppe på scenen. De kommer aldrig att få gå ner därifrån.
Efter nyår släpps en fullmatad box med Imperiet. Marcus Birro bidrar med en bok som, enligt honom själv, "håller på att bli tjock som fan", där intervjuer med alla bandmedlemmarna finns med. Vidare kommer boxen bl.a. att innehålla aldrig förr visade videoklipp och andra varianter av olika låtar.
Rock´n´roll e död; idag lyssnar jag på Imperiet.

Sal tretton:två

du ville röra vid henne, nudda hennes läppar, dra långsamt med fingret, lätt så lätt så långsamt, dra det från den ena sidan till den andra, fukten flyktig, se in i hennes ögon, pekfingret så på hennes panna, luta dig fram, lyssna in hennes andetag, känna hennes puls, känna närvaron, hud, andetag, verklighet

slutna ögon sedan, och hon var borta, inte verklig, du ensam kvar, du ensam, hon borde vara här när du behöver henne, när du behöver någon, men nu borta, du ensam igen, nere för räkning, i startblocken, timmar går, dagar går, år går, ett liv går och hon är aldrig där när du behöver henne, inte på riktigt, du ensam, du med din bild, med dina bilder ,alltid av någon annan

och hatet kommer, en ny bild, nya bilder, föraktet, överlägsenheten att kunna hata obehindrat, leendet på dina läppar obehagligt svalt, de öppna såren, men det är inte på riktigt, ingenting är på riktigt, kärlek, hat hat, kärlek, ingenting går att ta på längre

men här är du med dina bilder, med dina tankar, med dig själv ensam så i sal tretton:två

Peda von Gog

Idag hamnade jag återigen mitt i ett ungdomligt krig. Det var uppbyggt av ouppklarade konversationer, ofullständiga redogörelser och minst sagt, ett anmärkningsvärt grovt språkbruk och ett ovanligt dunkelt ljussken.
Jag fick som en spindel i sockervadd lägga alla ord åt sidan, de hårda till höger de mindre hårda till vänster. De som ägde en gnutta av briljans och möjligheter lade jag i mitten. Där placerade jag dessutom mig själv.
Runt mig, utanför sockervadden, placerade jag sedan kombattanterna i grupper om två. Jag bad de plocka upp orden, ett och ett, för att sedan förklara själva innebörden. Det bildades meningar, trådar lades ut, det bildades ett nät av vägar, vägar som slutligen skulle ta alla inblandade ut igen.
När alla ord var behandlade, putsade och nedbrutna till endast bokstäver, lät vi dem återgå till alfabetet igen.
Nu stod vi alla i mitten, de flesta med nedböjda huvuden, de allra flesta med axlar som inte längre tyngde.
Av bergväggen och sockervadden återstod ingenting, kombattanterna var själsligt befriade, åtminstone för den här gången.
Själv vandrade jag mosaikplattor tillbaka till mitt.

Kängorna på

en liten ockupation är vad jag behöver, ett hus, en gata, en hållplats, någonting att utgå ifrån, något att sätta lasern på, en ockupation, just det, en liten bara, för att väcka upp de sovande, för att få luften att vibrera igen, en kort stund bara, jag begär inte mer än så, men en ockupation, helt rätt i den trasiga tiden, men nej, jag ska inte ge mig den här gången, ni får aldrig tro det, ni kommer aldrig att få se mig ge vika, och just i detta nu ser jag hur de lägger ut nio linor av tio utanför fönstret, och jag kommer att ta chansen, jag kommer att ockupera, just den tionde linan där ingen annan är, där ingen annan kommer att besväras, där ingen annan någonsin kommer att bry sig om, där ingen annan kommer att förstå själva innebörden av en ockupation fullt osynlig från alla håll och kanter

På perrongen tomt

tid efter annan; men helt plötsligt var jag nerdragen i virveln, jag bara drogs med, runt runt snurrade det, det snurrade runt, och dagarna blev som en hinna av oavslutade projekt, jag försökte med kaffe, svart som natten givetvis, jag försökte med kaffe, svart kaffe utan mjölk, jag ville ha det som det gift det verkligen är, jag tog det alltså svart, svart för att förstärka känslan av ett beroende, det kändes tyngre så, mer rätt, jag försökte men gav upp, försökte igen, och sedan hoppade jag på nästa tåg, det enda som lämnade perrongen det året, och jag var inne i virveln igen, förmodligen samma virvel, en virvel igen, jag var i virveln igen, och det gick fortare den här gången, allt det där fast tusen gånger mer, allt det där fast tusen gånger större, men kaffet var likadant, lika svart, lika tungt, lika hett och tid efter annan; till slut klev jag av.

Is

helt plötsligt fylldes planen med polisbilar, tränade kroppar, uniformer, hundar och radiovågor
en känsla av is och oro lade sig som ett täcke över höjden
människors blickar fram och åter, från ögon till ögon, åter och fram
då svepte du förbi, hånglandes med kärnvapentiden och strecket så svart av kajal över den oroliga himlen
sedan ljudet från motorerna på tusendelen av en sekund
det bedövade hela kvarteret
planen tömdes motorljudet försvann
och damen med den vita hunden
så eftertänksam i septemberkvällens dvala

Tipp tapp

Vissa dagar saknar charm. De är grå, lite lätt fuktiga. Mättade.
Det är som om de där dagarna är i vägen.
Något som man bara måste överleva.
Det är som om de där dagarna försöker att tippa av en, rulla en åt sidan.
De skapar ett energitapp, det sipprar liksom ut. Man töms.
På kvällen är det som en befrielse.
När man ligger där och tittar upp i taket.
Huvudet på kudden.
Armarna ut efter sidan.
Ögonen som somnar, drömmen som börjar.
Charmen som återkommer.

Spår överallt

Nu ska jag lägga mig på räls som leder norröver.
En tågsång precis som jag vill ha den.

Signal

Jag hörde en viskning på bussen idag om att allt var över och förbi.
Men det är fel.
Ingenting är över och förbi, allting är en början.
Det finns inget slut, inget över, inget förbi.
I gryningens ljus kommer du att tro mig.

Ut med packet!

Råsunda 080825: Bara förlorare på planen. Bara förlorare på läktaren.

Beyond the pale

Jag vaknar någonstans bortom 06.28. I dovt mönstrade tvådagarslakan vrider jag mig åt höger, inte åt vänster, vänster är kaos. Åt höger vrider jag mig.
Utanför, som bortom en tjock dörr av massivt stål, hör jag röster, bilar som skjuter fart, vinden som formar.
Åt höger vrider jag mig, och det är som om kroppen kommer efter, sekundslö kommer den efter mina tankar.
Jag ser upp i taket, sluter ögonen, och efter slöa sekunder faller ögonlocken så slutligen ner.
Håller drömmen vid liv.

Tålamod

Cure - Rock Masters (DVD)
Leveranstid: Levereras på releasedagen (2025-12-31)
Import: USA
Pris: 155sek

Avd: Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge....

Gryningstid

Jag har lyckats pricka in tre skyfall på två dagar.
På cykel.
Jag överväger att överhuvudtaget inte vistas utomhus mer.
Sverige är nia genom tiderna när det gäller att samla medaljer i OS.
Hjälper det oss i modern tid?
Jag har varit på ashtanga yoga idag.
Preics vad jag behöver.
Precis vad alla behöver.
Även du.

Antigudinnan

Dags att täcka av Antigudinnan igen? Smeta på det knallröda läppstiftet, dra på mig nätstrumporna och stiga i de svarta med de sylvassa klackarna.
Kajal i linje.
Låta linnet falla ner och landa mjukt, ta på den korta kjolen och hänga på mig glittret. Dra det svarta bandet stenhårt på överarmen, och gå ner på stan.
Mitt i city.
För att möta det "toleranta Sverige".

Augustibuller

Sommaren är snart slut. Sommaren är enkel.
Snart är hösten här. Hösten är svår.
Enkelt va?
Hm, det är inte svårare än så.

Odjuret

Vad är egentligen meningen med allt det här? Har ni någonsin ställt er den frågan? Jag tror att den galna nerv vi har inom oss kommer att tillintetgöra oss i jakten på det omöjliga; svaret på frågan om vad vi gör här, på jorden, om vad vi bör göra. All galenskap vi är inkapslade i, som vi aldrig kommer att kunna ta oss ur. Krig, religioner, farsoter. Konsumtionsidiotismen.
Låt oss ändå skena iväg med tanken, att vi någon dag skulle komma på svaret.
Just där skulle allt upphöra, lågan skulle slockna, och människan som art skulle vara förlorad.
Alltså; vi är dömda.

"ta emot ett märke på högra handen eller på pannan, så att ingen kan köpa eller sälja utom den som har märket". (Upp.13:16,17)

Vi har alla fått det där märket, tro mig...

Blytung

Och sedan kom ensamheten.
Som en vägg av betong föll den sakta sakta över honom. Det var som i en film, som om han såg allt ifrån nivå två, och efter en tidsrymd som var omöjlig att uppfatta låg han under allt det där som hade kommit ner.
I ensamheten.
Oförmögen att kunna förflytta sig.

Yoga

idag stod jag
på amfiteatern
rak i ryggen
tog ner
strålarna

jag ägde solen
och renade mig
i ett skyfall

Energi

Resumé efter första dagen på nya arbetet: Idag klev jag in i framtiden.

Från himlen sänt

jag lovade dig
att rada upp tonerna
du ville ha det vackert
fjärilslätt och blått
du ville
se tonerna dansa

jag kom så ner
från himlen grå

levererade på instinkt

efteråt såg jag din
besvikelse
du ville ju ha det vackert
och gudarna ska veta
att jag kan göra det
vackert
så vackert
men det här var inte
ämnat så

Vid fronten

runt 02.15 började du leta efter ljuset
trevande efter väggarna
utefter golven
ner
ingenting var till din fördel
industrinerven var sedan
länge död
och när ljuset så äntligen kom
mellan de enastående
träden i öst
var det redan försent
det svarta etsade
sig kvar
lämnade prickar
tatuerade tårar

Bakom lugg

jag kan se sömmarna
på din vita blus
hur de går ovanpå
och ritar sig runt
så mjukt och stilfullt
så stilfullt och mjukt
hur de sedan rinner av
och landar på golvet
runt dina nakna fötter
som en sicksacksöm

Tjugosex komma noll

kisande blick uppåt
storm i jetströmmarna
det är där jag känner
att jag är
när jag landar på den
lätt krusiga
vattenytan

Belägringen

Värmen belägrar.
Ska ta min kropp och bege mig in till staden idag.
En annan stad.
Jag ska hänga på mig lite tyg.
Lite tyg ska jag hänga på mig.
Sedan ska jag svala mig genom dagen.
Sådant man bara kan göra när värmen belägrar.

Sidestreet

Nu börjar värmen ta över där ute. Som jag har väntat.
Som den har dröjt.
Den sänker sig sakta ner, lägger sig över staden, söver stressblodet, skapar antitempo, skapar lugn.
Som jag har väntat.

Utanför

Ibland står jag vid balkongfönstret och tittar ut. Som om jag väntar på att någonting ska hända.
Som om jag väntar på att någonting ska komma till mig.
Jag lutar högra underarmen mot fönsterkarmen, håller tag med högra handen om trät. Den vänstra handen på höften.
Det är så jag står.
Alltid ser jag gardinerna vaja, jag ser vändplanens asfalt, jag ser gårdens gräsmatta och lekstuga, trädgårdsmöblerna. Höga, rätt så gamla träd.
Tallar.
Men det är sällan någonting händer därute. Någon kommer, någon går.
6:ans buss på väg mot city, en katt som söker över planen, en cyklist som skenar ner mot Stigbergsvägen, en tjutande ambulans på väg mot skada.
Men det är sällan någonting händer. Och jag vet inte vad jag förväntar mig heller.
Ändå står jag där och tittar ut.
Varje dag.

Guld och döda skogar

Nostalgi, minnen! En underbar låt och video från 1983.

I rörelse: Gurra, Stry, Per Hägglund, Christian Falk och Joakim Thåström.

Tvångströjan

Jag tänkte att jag skulle köra igång igen idag.
Men tyvärr så går inte.
Det är inte nytt år, inte ny månad, inte ny vecka. Det är inte ens måndag.
Det är bara en helt vanlig söndag. Och på en söndag kan man inte starta upp någonting. Det har man aldrig kunnat.
Så alltså går det inte.

Berget

i dalarnas urskog
två timmar efter tolv
och från himlen
ett helvetes regn

och mitt däri
jag

Tick tack

jag vet inte var slaget
kom ifrån
men det slog mig
att i morgon är
en helt annan
dag

Väg 0

där, bortom den stora vägen
det är där jag ska stanna
när alla kontakter
dragits ur
när allt friställts och runnit
ut
se den bländande blå
himlen vaja

när meningen är
att allt återigen
ska sättas i
rörelse

En måndag i juli

Måndag morgon. Har varit i väg med bilen till verkstaden; 4500-milaservice på agendan. Klockan 06.45. En semesterdag.
Gick hem därifrån, en snabb promenad på dryga halvtimmen. Det är svalt att vandra på stadens gator den tiden på dygnet, innan allting har vaknat upp, innan allting byter skepnad och blir så där... konsumtionssminkat.

Inväntar posten, har beställt två legendariska konserter på VHS; Sisters of mercys "Wake" och The Cures "Cure in Orange". Har funderingar på att lämna in de och få de överförda till DVD. Eller kanske inte, möjligen.
Känns som om det är huvudsaken att jag äntligen får de där filmerna i samlingen igen. En kompis lånade båda två en sen natt i januari, och sedan dess har jag aldrig sett till dem.
Det var 18 år sedan nu.

Hur som, framåt kvällen åker jag upp till Gästrikland igen. Tar motorvägen upp, nuddar vid Gävle innan jag tar av västerut.
Varför stavar man inte Gävle Gefle förresten? Mycket elegantare och stilrenare.
Dessutom börjar Comhem gå mig på nerverna.

Thriller

Är inne på videohallen vid torget. Det är inte ofta jag tittar på film, alltför sällan, men nu står jag där och väljer. Då kommer den gode ägaren till butiken förbi bakom mig, han stannar upp och säger:
– Om du vill ha en komedi är den här bra, han plockar fram konvolutet till Morgan Pålsson, ”jävligt skruvad bara, typ bara för mycket”.
Småskrattande går han vidare mot kassan.
Det är som om tiden stannar, och jag liksom synar mig själv där jag står, från topp till tå. Ser jag ut som om jag skulle vilja hyra en komedi? Ser jag ut som Clark Griswald? Vad är det frågan om?
Eller kanske ville han bara vara lite trevlig i största allmänhet. Och jag själv en aning överspänd?..

Men jag kan inte lämna det där med komedi. Är det något jag sällan eller aldrig tittar på, så är det komedier. Har jag någonsin hyrt en komedi däruppe?
Jag har dock sett ett par lyckade, det ska erkännas, men det mesta har bara varit tragik i mina ögon.
Jag tycker ju ändå att jag ser rätt modern ut där jag står och tittar mot väggar av filmer strax efter klockan tjugo på söndagskvällen, lagom avslappnad, lite nonchalant till och med, lätt citystuk på de nya jeansshortsen.
Jag har till och med krängt på mig mitt svarta armband, som enligt mig innehar en mycket hög antikomedifaktor. Så vad fick han egentligen det där ifrån?

Men han ska få, det är tanken när jag fortsätter att titta. Mycket våld ska det vara, så jävla långt från en komedi man kan komma. Gärna skruvad, men istället till mardrömsvansinne. Men i takt med att beslutsångesten arbetar, avtar mina ambitioner om hämnd mot butiksägarens grova förolämpning minuterna innan.
Till slut står jag där och lämnar fram Coens ”No country for old men”.
– Jaha, inte direkt komedi va? Han skrattar, och liksom jazzar i skivan i konvolutet.
- Inte direkt, svarar jag, utan det minsta antydan till leende.
När jag betalar och är på väg därifrån ropar han efter mig:
– Om du är sugen på komedi nästa gång, kom ihåg Morgan Pålsson, ”så jälva skruvad”.
Ja. Hur fan ska jag kunna glömma?
Jag går hemöver i sommarkvällen. Och jag ler.

"Look for the ridiculous in everything, and you will find it/Renard

Feberblod

Moral och religion tillås styra (icke)elimineringen av hiv-epidemin, vetenskapen lämnas utanför och lögner sprids med flygblad i fyrfärgstryck.
Piskan viner över de redan slagna.

Och det infekterade bloder stänker vida omkring.

Sunday morning

Ensam i rummen. Känslan är alltid lika svävande; inga ljud, inga planer, inga tider. Jag kan direkt sakna allt det där, men idag ska jag dra ut dagen så långt det går, nudda vid sekunderna, ta på och behandla allt det där man aldrig får tid till annars.
Försöka bearbeta känslan som sticker i en; att något alltid är på gång, att något ska hända. En känsla av rastlöshet som borde vara vilande.

Jag åt min frukost på balkongen; vaniljyoghurt med russin, apelsinjuice, kokt ägg, lingonbröd med italiensk salami och hett starkt kaffe. Jag bar ut allt på en alltför stor bricka, bara för att ge känslan större rymd.
Läste tidningen och åt i nästan en timme.
Bara för att jag hade tid.

Men nu ska jag vandra de här rummen långsamt, så långsamt, spela lite gitarr,sjunga, läsa och skriva.

Bara vara.

Den felande länken

Under gråtunga skyar åker jag in i staden. Har legat på motorväg i 14 mil, bara jag och bilen, och under knappa 90 minuter har vi åkt genom sol, regn och vattenrök.
Jag har känslan när jag svänger in på 55:an, och ser de där fantastiskt smaklösa höghusen mot svartgrå himmel mitt framför mig, jag vrider ner volymen till 12, känner, tänker, och säger:

- Hej.
Jag är hemma igen.

En vecka med Dr.Trä

mina beredskapsmuskler värker
det sjunger i min kropp

en sång om
en fyrtumsspik

DE BLÅ BERGENS LAND

Vi sitter på bänken utanför bastun, och i väster tornar de Blå bergen upp sig.
Jag vet inte om det är den ljumma sommarnatten, bastun eller de kylda ölen som gör det, men de blå bergen tycks blåare än någonsin tidigare.
Där, i de blå bergens land vilar en hemlighet, jag hörde det när jag var ung, av en lärd man på ett bibliotek. Det vilar en hemlighet där, och den ska vara vacker, det var så han sa den där mannen.
Och jag vet att han talade sanning. Har du en gång sett de där blå bergen, då vet du.

Att det verkligen är sant.

HIGH

20.45: ett telefonsamtal, och någonting föll av mina axlar. Nytt jobb väntar, en riktig utmaning på Västra Stenhagens bildnings- och kulturcentrum. En helt nybyggd skola, en vision för framtiden. Det är det här jag har väntat på.

Så i kväll blir det Stort Glas Veuve Clicqcuot!

I RÖRELSE?

Vi var trettiosju från början, vi blev snabbt fyra. Men känslan säger mig att vi bara är två kvar .

Det blir Du eller Jag.

Någon av oss kommer att få sätta en signatur på ett papper.
Och komma till någonting, som i jämförelse med där min nyckel sitter idag, liknar rena science fiction.

HYPO von KONDRI

Trodde igår att jag hade drabbats av en dödlig sjukdom. När jag klev in hos doktorn kändes det som jag tog steget ner i det svarta sopnedkastets outgrundliga värld, att allt bara skulle gå utför, att min kropp skulle strippas av och förtvinas på den oåterkalleliga vägen rakt ner.
Det visade sig att jag inte hade drabbats av någonting.
Var snopet det kändes.

SIBYLLA

Minns ni Sverige, när Sverige fortfarande var Sverige? Då parkeringsplatserna ockuperades av SAAB V4, Volvo Amazon, Opel Kadett och Ford Eskort.
När solen alltid lyste, när människorna alltid log, när hjulen rullade på sådär lite lagom, när vi skickade vykort till varandra med foton på landets tågstationer, minns ni den tiden?
Inte?

LEDA

luggen som jag saknar
vill vara där
som en snårskog
som ett skydd
för att stoppa skvalet
för att styra bort
en ointressant
diskussion vid
bordet bredvid

08.31

han stiger upp
under skyfallshimmel
stegar ut på kuvösen
på fjärilsslöa ben

...så bilden han möter i glaset
bland reflexer och
autobahndroppar

vittnar om en man
med långt större planer
än vad du någonsin
skulle kunna
drömma om

FRED & KÄRLEK

Mikael Wiehe och Ebba Forsberg tar oss med på en trygg resa; och i sällskap med solen och en kall öl känns det riktigt trevligt där på bänken bredvid storebror, Kopp Te och Amazonen.

Stefan Sundström, med Fjodor på bas!, gör en av de bättre spelningarna jag sett med den gamle rockräven, kanske den allra bästa. När snudd på hela familjen levererar "En näve näring" fylls tårkanalerna till bredden, det är så stort, vackert och alldeles knäckande!

Framåt kvällen passerar vi scenen där Eldkvarn spelar, och Eldkvarn låter som Eldkvarn brukar göra.
Som Eldkvarn.
Plura verkar dessutom vara i bra form, det svänger.
Precis som det brukar.

Thåström så. En av endast fyra spelningar denna sommar. Premiär. Jag behöver ett enda ord.
Magi.
Avslutande "Du ska va president" är makalös; intensiteten, närvaron, nerven är total. Innan dess har håret på mina underarmar rest sig ett antal gånger, som i inledande Dan Anderssondikten "Den druckne matrosens sång", i tunga "..ingen neråtsång" och i porslinsvackra "Flicka med guld". En spelning att minnas.

1977 och Sex Pistols vände upp och ner på det mesta, och levererade samtidigt en av rockhistoriens bästa plattor; "Never mind the bollocks".
Och nu 2008... och över scen, och den gigantiska parkering vi står på, väller det ut skördetröskor, maskingevär, naken Rottenstjärt, fucking i kubik, ironi, turistkänsla, kaumoflagekläder och ...en känsla av någonting annat...
Sedan, som från en blixt från klar himmel, bjuder de på en briljant "Bodies" och en värdig "Anarchy in the U.K".
Och det känns, nästan kusligt, som riktiga pistoler...
Man kan säga vad man vill om dessa äldre herrar idag, 2008, men ingen kan ta ifrån dem den underbara platta de faktiskt gjorde, och med den dos dryga självironi som slungas utöver oss blir eftersmaken trots allt ganska bra.

När kvällen övergår i natt kliver Waterboys på, om än inför en alldeles för liten och alldeles för oengagerad publik. Jag skäms lite där jag står för detta faktum, men de bjuder ändå på en förkrossande vital spelning, och de larmar friskt. Men som sagt, de förtjänade en större och bättre publik.

Trötta Kent då? Den biten får den rövslickande recensentkåren från kvällsdrakarna ta hand om.

MAGISKT

Peace & Love 2008: Thåström på scen, i morgon klockan 20.00.

ONT

I antologin "En knuten näve i vänsterfickan. Om klass, normer och vänstern" kan man läsa följande under rubriken Godis:
"Frukt är godis, sa Bamse och detta uttalande har satt sina spår i den alternativa medelklassen.
Men det är fel. Frukt är frukt. Godis är godis.
Eftersom frukt är frukt och godis godis kan frukt inte vara godis".

Hur kan någon vara så fruktansvärt brutal i sin logik?

KAOS OCH KÄRLEK

Festen är över, men alla festar. Hur ska man annars förklara alla monster-SUV:ar i stan? Eller den vanvettiga begärkonsumtionen som rullar in över spenderaröarna nere i city? Folk verkar vända ut och in på sig själva, i sin iver att verkligen lägga denna jorden på rygg.

Hör på P1 att religionsfanatikerna propagerar om att Guds kärlek är det enda som kan rädda denna värld från plågsam undergång.
Guds kärlek?
Om det är kärleken som lägger grunden för livet på denna jord, vill inte jag ha den. Jag tror, det gör jag, jag tror, men på människors kärlek. Den är inte påhittad, uppdiktad, och sedan befäst.
Den är verklig.
Och paradoxalt nog tror jag på den.

P1 lite senare. FRA-lagen.. Massavlyssning av människor, åsidosättande av åtminstone en grundlag. Hur kunde det hända? Det råder väl fortfarande fred i detta land?
Maud Olofsson och Fredrick Federley framstår nu som ännu större idioter.
De sålde sig. Igen.
De liberala värderingar de sagt sig stå upp för, mosades för alltid under en nattmangling i juni.

Ikväll ska jag köpa min L ett fång med blommor, laga till en eldig köttfärssås med spagetti och riven parmesanost.
Jag ska manifestera det här livet, göra det som jag tänkt att det var tänkt.
Att det skulle va.

90ett

Jag träffade en gammal kärlek härom dagen. Vi var som ett självförbrännande rock`n roll band hon och jag.
Då.
Jag var ung, hon var yngre.

Jag minns en gång när vi åkte till Stockholm för att se Sisters of mercy, i maj 91. När vi drog hemåt i vårnatten i den tunga så tunga Mercedesen, med fötterna på instrumentpanelen och med solglasögonen på, var vi övertygade om att det var vi som hade stått där på scen och levererat.

Efter två år tog syret slut, och vi visste det båda två:
- Vid nästa korsning går vi åt varsitt håll, och ingen tittar bakåt.
Som vilket konstaterande som helst.

"Telling people to fuck off, that glorious sense of vindication, is a primary motivating factor, I think".
/Andrew Eldritch, Sisters of mercy.

GLAMCHIC

Jag såg dig på TV i morse. Och jag må säga att det var länge sedan sist.
Du var invirad i dyra kosmetiska krämer och tyger, allt så följsamt exklusivt mot din statiska 38:a.
Jag tittade liksom förundrat, lyssnade i kanske fem minuter.
Och ur din mun föll bara tomma pratbubblor.

SNORBLUES

Det definitiva nejet är ett faktum. Än så länge helt utan motivering. Men vad annat kan man förvänta sig i en värld helt i avsaknad av professionalism?
Ok, det där lät bittert, det måste jag tillstå, men låt mig vara det. Det känns allt annat än bra, jag känner mig trängd, instängd. Jag borde känna frihet inför de två månader av ledighet som ligger framför mig.
Men jag känner mig instängd. Inmålad i ett hörn, satt på väggen som ett gammalt svartvitt tidningsurklipp.
Nu kommer de här månaderna att gå åt till att vända på detta, och tro mig, jag kommer att göra det.
Förr eller senare.
Men detta var inte vad jag hade tänkt använda min lediga tid till. Den bör istället innehålla tid för kontemplation, att ladda åter, att bygga upp grunden igen.
Inte till en kamp, jag vill vara utan kamper den här tiden, inga krig, inga sänkningar, inga distraktioner.
Dessutom har en helvetisk förkylning tagit över min kropp. Vad jag behöver är någonting annat.
Någonting utan snor.

DESSA TONER

som en sen snöflinga
i juni
singlar jag ner
i fjällbäcken

landar megapixelslö

jag löses upp
och försvinner
så kallt så mjukt

och nedanför
det brutalt vackra fallet
i blått
av livsfarliga metrar
och dB-dån
tittar jag upp

ser himlen

och allt har
bytt färg
igen

JAG OCH MIN FAR

Vi sitter på översta laven. Jag och min far. Jag till vänster, han till höger. Jag vet inte för vilken gång i ordningen vi sitter där, men de är många de där gångerna.
Jag till vänster, han till höger. Alltid så. Så länge jag kan minnas.
Temperaturen ligger mellan 75 och 90 grader.
Så har det alltid varit. Ingen chockhetta och tala om. Och varför skulle det vara det?
Den genuina trähinken med skopa och vatten står nedanför mina fötter, mot väggen. Där någonstans har vi kanske svaret på frågan om varför vi alltid sitter som vi gör; jag till vänster, han till höger.

Från min plats, den vänstra, är det en dryg armlängds avstånd till stenarna. Kanske propsade jag på att alltid få ösa vatten på stenarna när jag var mindre? Det kanske var säkrare från den vänstra sidan, närmare, kanske var det så min far resonerade, att det är svaret på frågan? Av rent säkerhetsmässiga skäl.
Och ni som ser en politisk markering i detta kan tänka om. Hade detta varit grunden för våra positioner i bastun hade det bara funnits vänsterlavar. Med all sannolikhet hade vi stigit in från höger...
Kanske var det så att den första gången vi öppnade dörren och klev in där, tog jag plats till vänster och han till höger. Sedan trodde vi att det skulle vara så. En ömsesidig respekt far och son emellan.
Eller kanske det har att göra med hur vi samtalar med varandra där inne? Det kanske var lättare, naturligare och följsammare att lägga ut orden från varsitt håll; jag från vänster, han från höger. Att det bara låg till på det viset, det föll sig så. Inte en slump, men heller inte ödet.
Okategoriserbart.
Det bara singlade ner, och där landade vi.
Jag till vänster, han till höger.

Jag och min far.